Som ni vet har jag i princip slutat blogga. MEN! Jag vill att ni ska veta att jag har en ny novellblogg, med JB tema of course. En ny novell jag börjat skriva på. 

Anledningen till att jag slutade på denna är för att jag har kört fast rejält!

Länk till min nya blogg!

http://emmaasnoveller.blogg.se/

Jag är dock inte den enda som bloggar på den... "em" står för Emma och "ma" står för Manda.

Hejdå!

Jag har tänkt att börja namnge mina kapitel från och med nu!? Eller vad tycker ni?

Förlåt så sjukt mycket för att det inte kommit upp något kapitel! Hatar mig själv totalt för detta! Har skrivit på det men typ fastnat och jag ber om ursäkt för det!:'(  

Tjenare! Har fått en svenskauppgift i skolan, som handlar om två barn i trettonårsåldern. De kallas för Nicke och Ninna, de blir kompisar och blablabla... Men skulle iaf skriva en fortsättning på berättelsen och jag hade tänkt publicera min här och nu.. Har inget med JB att göra! Skulle gärna vilja ha era åsikter om denna korta novellfortsättning.

OBS! Båda är tjugotre år gamla i texten.

___________________________________________

Nicke och Ninna

Människor rusade genom korridorerna med mängder av pappersarbeten flygande kring dem.  Nicke och Ninna gick bredvid varandra i det bekanta morgonruset. För Ninna kändes det precis som för tio år sedan, hon gick redan då i en korridor med Nicke vid sin sida omgivna av stressade personer. Men det var ändå inte samma sak, då gick de avslappnat till sina lektioner. Men nu var de på väg mot sina framtider som journalister. Hon älskade att ha den pressen på sig som när man har en absolut deadline.

Hon och Nicke hade varit bästa vänner sedan de var tretton år gamla. De hade alltid ställt upp för varann, i vått och torrt. Han var där för henne när hennes mor- som betydde allt för henne- dött. Det var den svåraste perioden hon haft i sitt liv. Hon fick stå ut med tårar, blod och svett, allt på samma gång.

*

”Ninna” sa hon svagt. Ninna reste sig från den obekväma fåtöljen och steg fram till sin mammas sjukhusbädd. ”Vad är det mamma?” sa hon sammetslent som för att inte få hennes mor stressad och sedan få en hjärtinfarkt. Hennes huvud var blankt av svett och tårar bildades i hennes ögon. Hon var så… hjälplös, tömd på liv. Cancern hade tagit över hela hennes väsen och det värsta var att Ninna hade ingen som helst inverkan för att få henne bättre, fysiskt och psykist. ”Vatten” ordet kom ut som en viskning. Ninna ville inte lämna hennes sida, även om det var något hon behövde. Hon förmådde sig inte att göra det. Nicke var alltid vid hennes sida, till och med nu. Han reste sig från en annan fåtölj och gick ut ur rummet. Han förstod. Som alltid. Hon kunde inte för sitt liv förstå varför han var här, med henne och fick endast se lidande. ”Vänner ställer upp för varandra” hade han sagt. Det var sant. Ninna hade gjort detsamma för honom.

Hon kollade upp från sin mors bleka ansikte och betraktade de benvita väggarna. De var kalla och deprimerande. Så, sjukhusklädda. Plastväxter stod malplacerade på golvet bredvid det lilla fönstret. Himlen var mörkt blå-nästan svart- och stora snöflingor singlade långsamt ner. Det var en sådan kväll hennes mor älskade. Mörkt, halvmåne och vita snöflingor. Apparaterna bredvid sängen var stora och klumpiga, benvita likaså. På nattduksbordet andra sidan sängen stod det ett gammalt fotografi på Ninna och båda hennes föräldrar. Hennes far hade lämnat dem när hon var fem. För Ninna var han död. Hon hade ingen far att se upp till som yngre. Det gjorde allt så mycket svårare.

Nicke kom in i rummet igen med ett glas vatten i handen och räckte det till Ninnas mamma. Tacksamt tog hon emot det med darrande fingrar. Det var nära nu. Tårar letade sig ner för Ninnas kinder och droppade slutligen från hennes haka ner på lakanet i sängen. Hon kände ett par starka armar omfamna henne. Lukten från Nicke spred sig ända ner i hennes lungor och hon borrade in sitt ansikte i hans halsgrop. Hon ryckte till av att en kall hand rörde hennes axel, löst. ”Ninna” började hennes mamma plågsamt. ”Jag vill att du ska veta att jag älskar dig ända till månen och tillbaka” hennes röst skar sig och ögonen slöts.

Den benvita apparaten gav ifrån sig ett långt, ljust och ytterst irriterande ljud innan det slutade. Hon var borta. Hennes mor hade inte överlevt cancern. Den hade börjat i levern och sedan likt blodiglar sugit ur henne livet. Ninnas ögon var redan rödsprängda av gråt. Inget hade gått som det skulle! Ninna ville att hennes mamma skulle få uppleva sin dotters framtida liv. Som mor till en mindre Ninna. Hon ville att hennes barn skulle kalla hennes mamma för ”mommo” så att hon kunde rätta henne sedan. Men livet var och är inte rättvist, för någon.

*

Nicke tog Ninnas mammas död väldigt hårt. Han la stor skuld på sig själv, likt en börda han skulle få gå omkring med ett långt tag. Hon var som en andra mamma för honom. Det var henne han kunde vända sig till om det var jobbigt där hemma, om inte Ninna var i närheten. Nu var hon borta. Aldrig mer skulle de få höra hennes klingande skratt, se hennes breda leende, hennes kisande ögon när hon kollade mot solen. Det som var obetydligt då, betydde mer än allt annat nu.

Han tog ett starkare tag om Ninna och försökte få med henne ut ur rummet. Hon skulle inte klara att vara här inne mycket längre. Hon skulle få ett av sina sammanbrott, som hon fått väldigt ofta på sistone. Hon skrek till sin mor att vakna gång på gång, utan någon framgång. Det fanns inget hon kunde göra. Hon stretade emot och försökte stanna på golvet bredvid sängen, men han vägrade låta henne vara kvar där. Hennes ansikte var skruvat mot hennes mammas håll och hon fortsatte att skrika. ”Släpp mig Nicolaus! Släpp mig!” Han fortsatte att släpa henne ut ur rummet. Hans kinder var våta av egna salta tårar. En sjuttonårig flicka ska inte behöva förlora sin mor så plötsligt, men ändå förberett, när de behövde sina mödrar som mest.

*

De satt ner och lutade sina ryggar mot väggen i korridoren på sjukhuset. ”Fan” ordet slapp ur Ninnas mun innan hon hunnit stoppa det. ”Vänta här” uppmanade hon Nicke. Med ostadiga ben reste hon sig upp och sökte efter närmsta toalett. Ninna tyckte inte om sjukhus, hon hade aldrig gjort det. Än mindre nu. Skratt, gråt och långsökta suckar hördes i den långa korridoren. En skylt med symbolen  för ’damtoaletter’  uppenbarade sig i Ninnas synfält och hon skyndade på stegen lite. Hon öppnade svängdörren och gick fram till en kladdig spegel. Läppstift, repor och vattenfläckar var på alla speglar. Bilden i spegeln föreställde inte henne. Det var inte hon som stod och tittade på sig själv i spegeln. Inte hon som var tomatröd i ansiktet. Salta tårar, mascara och foundation var alltihop en röra i hennes förvrängda ansikte. Ninna satte på vattenkranen och tvättade bort allt det onödiga sminket. Det såg om möjligt ännu värre ut då. Hon pumpade ut tvål från den blå tvålpumparen på väggen. Smetade ut det i ansiktet och sköljde av det. Med tunga steg gick hon tillbaka till Nicke igen. ”Nicke, du är verkligen den bästa vännen man kan ha” sa hon ärligt när hon satt sig ner bredvid honom. Han svarade inte men la armen om henne på ett skyddande sätt. Utmattat la hon sitt huvud på hans axel och somnade.

*

Hon minns den dagen för sex år sedan så tydligt, som en mardröm hon bara ville glömma. Hon vill kunna minnas sin mors och hennes fina och  glada stunder. Då det inte existerade något som cancer, inga bekymmer, ingen oro och framför allt ingen saknad.

Heej!!
Skulle vara kul att veta bad ni tycker om novellen än så länge!! Om ni vill ha med en av era ideér i ett kapitel eller liknande,, om ni vill kan ni ju alltid kommentera er idé eller skriva en fråga,, OBS! Jag kommer inte publicera dem om ni inte vill!!

Puss på er !!

Yeah! Känns som om jag fått mer och mer skrivlust nu, hoppas att man kan få till ett antal kapitel denna veckan!!

Stay tuned!

Love u guys!!

Snälla, skulle bli överlycklig om jag skulle få fler kommentarer!!!

Previosly:

"Wow" var allt jag fick ur mig. "Har du skrivit det där?" hon nickade långsamt. Hon var begåvad, inget snack om den saken. "Vad tyckte du?" frågade hon osäkert. Vad jag tyckte. Det var fantastiskt. En underbar röst. Sjukt bra text. En hit. Tusen saker. "Det var en vacker upplevelse" sa jag och hon började skratta. Oops, det kan ha låtit väldigt töntigt. "Jag står för vad jag säger, Shayna" sa jag och hon tittade på mig på ett konstigt sätt.. "Vad?" frågade jag. Hon himlade med ögonen och började förklara. "Ingen annan, förutom mina vet om att jag älskar att sjunga. Inte ens Elise. Eller Christopher. Mina vänner Peder och Giovanni har inte en susning. Det är ganska personligt om du frågar mig. Jag blir väldigt lätt nervös om jag ställs inför det." "Du har inget att vara nervös för" sa jag självsäkert.

______________________________________

Det började mörkna ute och vi hade gått genom ett flertal upplysta gator och mörkgröna parker. Vi pratade om allt och inget. Vilket i för sig var väldigt konstigt. Jag träffade henne för första gången igår. Och vi kunde redan prata, 'om allt och inget'.

Under denna dagen hade jag fått uppleva ganska mycket. Shaynas otroliga röst och hennes fingrar som flitigt spelade på en gammal gitarr. Notre Dame och olika parker. Nästan inga paparazzis var efter oss. Och ännu mer helt obetydligt fast ändå så speciellt. Hon var speciell. Hennes skratt ingav rysningar i hela min kropp varje gång. Hennes leende var något jag absolut ville se mer utav. Efter en dag, kändes hon inte längre som bara någon bekant. En dag. En ny vän.

Shaynas perspektiv

Han var inte alls som jag trodde att han skulle vara. I mina fantasier hade han alltid varit en dryg celebritet som vid varje tillfälle han kunde fällde en spydig kommentar. Men ack så fel man kunde ha. Han var rolig, omtänksam och hade en fantastisk personlighet.

"Justin?" sa jag efter efter en stunds tänkande. Han kollade på mig med sina bruna, genomträngande ögon. "Mhm..." mumlade han som svar. Jag bet mig själv i underläppen. "Din tur" han såg frågade på mig. "Med vad?"

*

Vi befann oss på ett platt tak på en av de mer avlägsna lägenhetsbyggnaderna i staden. Dörren upp dit satt på det lilla stenklädda huset mitt på taket. Justin lutade sig trött mot stenväggen och suckade. Han såg ut att vilja öppna dörren bredvid honom och fly från mig. Men det gjorde han inte. Jag kritiserar bara mig själv genom att tänka så. Nej, han stod där, lutad mot en tegelvägg, på ett tak, med henne. Hade han tröttnat så hade han stuckit för flera timmar sedan. "Måste jag verkligen?" han kollade på mig med valpögon. "Ja" nickade jag ivrigt och satte mig ner på den kalla betongen. Han himlade med ögonen "Vilken?" frågade han. Jag ryckte på axlarna "Det spelar ingen roll." Han suckade och tänkte efter. Efter en stund harklade han sig och började sjunga.

I don't know how I got here, uh

I knew it wouldn't be easy

But your faith in me was so clear

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

But you knew one day I would be standing tall

Just look at me now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

There were days when I was just broken, you know

There were nights when I was doubting myself

But you kept my heart from folding

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

You knew one day I would be standing tall

Just look at us now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

Where would I be, if you, if you

If you didn't believe

Wouldn't know, how it feels, to touch the sky

If you didn't believe, believe, believe

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

You knew one day I would be standing tall

Just look at us now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

Where would I be, if you, yeah

If you didn't believe

Wouldn't know, how it feels, to touch the sky, yeah

If you didn't believe, believe, believe

Where would I be

If you didn't believe

Jag var så uppslukad av hans röst att jag inte märkte hur tårarna rann regelbundet ner för mina kinder. Det var vackert om något. Man kunde inte låta bli att få både rysningar och tårar när han sjöng med sådan känsla. Det var tur att han slöt sina ögon när han sjöng, annars skulle han ha sett hur mina tårar rann. Jag försökte torka bort dem, men det gav inga större resultat. "Shayna?" Åh nej, han har sett mig. Paniken sköljde över mig som ett vattenfall.

Just då, eller någon stund innan, började det spöregna. Det var som att gud sett mig och genast skyddat mig från att få misstänksamma blickar från Justin. Och för det tackade jag honom innerligt. Jag visste inte hur jag skulle kunna förklara för Justin om det inte hade börjat regna. Just nu är regn mitt favoritväder. "Ja.." min röst lät -som tur var- helt normal. Inte ett enda spår av att jag hade gråtit. "Vad tyckte du?" sa han och jag log brett. "Om du kallade min sång en vacker upplevelse" jag avbröt mig och såg ett leende skymta på hans läppar "så var det där något som inte kan beskrivas med ord." Min mascara rann ner för mina kinder blandat med salta tårar som inte tycktes vilja sluta. Just nu brydde jag mig inte om att mascaran rann. Regnet förklarade den saken.

Stjärnorna lyste starkt på himlen och det hade blivit väldigt kallt. Det hade slutat regna och jag och Justin var dyngsura av allt vatten där vi gick nerför en gata i utkanten av Paris. Det var då det slog mig. "Justin, jag tror att jag måste hem... Jag har skola imorgon och mina föräldrar skulle nog inte bli så glada om jag var ute halva natten..." klockan hade helt och hållet suckit iväg. Hon hade hunnit bli tio på kvällen. "Jag följer dig" svarade han med ett leende på läpparna. "Det behövs inte. Jag bor på andra sidan stan och...-" Han avbröt mig med att sätta sin hand ovanpå min mun. "Tyst med dig. Klart att jag följer dig hem" sa han och drog åt sig sin hand.

Justins perspektiv

Det tog alldeles för kort tid att gå hem till Shayna. Ändå gick vi genom hela staden och det hade gått ungefär fyrtio minuter eller liknande. Men det var för kort tid. Självklart hade vi pratat och tiden hade väl bara sprungit iväg då också. Men nu stod vi framför hennes port. Om bara någon timme var den här dagen slut, och den hade varit en av de bästa dagarna på länge. Den startade fort och tog snabbt slut. Det var verkligen tur att hon glömde hennes telefon. Annars hade jag bara suttit i mitt hotellrum och tråkat ihjäl mig medan Scooter, mamma och alla i crewet diskuterade producentavtal. Shaynas röst väckte mig ur mina tankar.

"Justin, jag har verkligen haft roligt idag och jag kan inte säga mer än att jag redan ser dig som en vän" Hon log stort och hennes ögon utsrålade lycka när hon uttalade de sista orden. "Samma här" svarade jag kanske lite väl snabbt. För det var ju sant. "Godnatt, Justin" hon log brett och jag kunde inte hjälpa att le tillbaka. "Godnatt, Shayna" sa jag och hon öppnade porten för att sedan stiga in i den. Jag vände mig om och började gå i riktning mot hotellet.

*

'Tre Dagar Senare' (Fredag)

De vita lakanen var mjuka mot min nakna hud och jag kände hur jag långsamt drogs ut ur nattens drömmar. På ett sätt ville jag bara sova bort hela dagen. Men det skulle varken min mor eller Scooter tillåta. Jag kastade ett öga på klockan. Kvart över åtta. Kanske skulle jag försöka somna om. Men nu när jag ändå vaknat skulle det vara omöjligt att kunna somna om. Hastigt satte jag mig upp och blinkade ett antal gånger som för att försöka bli piggare på något sätt. Jag reste mig upp gick sedan in till badrummet. Väl där inne ställde jag mig framför spegeln och tittade tillbaks på min spegelbild. Mitt hår var tillplattat på ena sidan på grund av kudden medan resten av håret var rufsigtoch spretigt. Mörka ringar trädde fram under ögonen. Och jag såg väldigt trött ut.

Jag bestämde mig för att ta en dusch. Vilket jag gjorde och de varma vattenstrålarna som brände mot min hud fick mig att piggna till. Jag stängde av vattnet och trädde en vit handduk runt min midja och gick sedan ut genom dörren. Jag slogs utav kylan som var utanför badrummet, vilket fick huden på armarna att knottra sig och rysningar skickades ut i hela kroppen. Jag gick fram till min väska och letade fram en uppsättning med kläder. En svart t-shirt och ett par jeans fick det bli. Jag drog på mig kläderna och tog min telefon som jag la ner i byxfickan. Snabbt stack jag ner mina fötter i mina vita supras.

Tre låga knackningar hördes på dörren innan den öppnades. "Justin?" Mammas ansikte blev synligt och jag såg hur förvånad hon blev över att jag var vaken. "Åh, du är vaken. Ehm... Vi tänkte åka till studion och fixa några saker. Det kan ta ett tag. Stannar du kvar?" Studion var ganska lockande, på något sätt. Men det berodde ju på vad man skulle göra där då. "Vad ska ni fixa för saker då?" frågade jag. "Vi ska förbereda inför nästa skiva och så. Så att du kan börja spela in låtar snart alltså." Inte lika lockande längre. Det var så mycket roligare att spela in än att förbereda för det. "Jag stannar nog kvar här" hon nickade. "Okej. ring om det är något." "Jadå" och så var hon borta.

Jag återgick till det jag höll på med och plockade fram telefonen. Det var tre dagar sen jag träffade Shayna, och jag saknade henne. Gud, vad händer med mig. Något som inte brukar hända i alla fall. Det jag kände för henne var inte någon vanlig känsla. Hon är min vän. Men så mycket mer. Den tomma, gnagande känslan hae suttit inuti mig i tre dagar. Jag låste upp telefonen och letade upp hennes namn i kontaktlistan, klickade på det och skrev in ett sms.

"När slutar du idag?"

Shaynas perspektiv

Klockan var nio på förmiddagen och vi hade ett av de bättre ämnena i skolan. Engelska. Dock var jag den enda i min klass som tyckte det. Engelskan var en av de få ämnena som jag faktiskt var hyfsat duktig i, efter idrott och musiken då. Jag satt längst bak mellan Elise och en stalker. Emanuel. En välbyggd lång kille med kortklippt svart hår. Fräknig med genomträngande kattgröna ögon. Ganska snygg faktiskt. Han hade haft en stoor crush på mig ända sedan fyran och det var ganska irriterande.

Det vibrerade i min ficka och jag plockade upp min telefon. Ett sms från... Justin! Ivrigt låste jag upp den och kikade in bland mina meddelanden. Ett högt harklande hejdade mig från att öppna meddelandet. "Fröken Chantavoine, får jag be om att ta hand om den där, är du snäll" Sa vår engelsklärare, fröken Lesseur. Hon tittade menande på min iPhone och jag motstod lusten att säga 'men tänk om jag inte är snäll då?". Men istället räckte jag fram den och hon tog den i ett ryck. "Du får tillbaka den i slutet på lektionen" sa hon torrt. En hög suck lämnade min mun och med det fortsatte lektionen.

När lektionen var slut gick jag med snabba steg fram till Lesseur's skrivbord. Jag hostade tillgjort för att få hennes uppmärksamhet. Hon tittade upp från hennes pappersarbeten med höjda ögonbryn. "Min telefon" sa jag snabbt med utsräckt hand. Hon låste upp en av lådorna i skrivbordet och gav mig den svarta iPhonen. "Tack så mycket" sa jag och stegade ut ur klassrummet där Elise stod lutad mot dörren och väntade på mig. Hennes hår var uppsatt och hon bar ljusblå jeansshorts och en blå blus. "Hon kan vara så jobbig ibland!" sa jag när vi var utom hörhåll från Lesseur. "Ibland?" frågade hon skämtsamt. Jag skrattade lite av hennes konstaterande. Jag låste upp min telefon och tryckte upp min och Justins konversation. Vi hade skickat ett antal meddelande till varandra sedan vi sist sågs, vilket var tre dagar sedan. Det senaste meddelandet lydde "När slutar du?" Jag tänkte efter innan jag frågade Elise. "När slutar vi idag?" Jag hade alltid varit den som höll koll på vårat schema men det hade helt och hållet försvunnit ur mitt minne."Eh, det är den tidigaste dagen idag så... Vi slutar nog klockan två." Oj det var väldigt tidigt, jag menar vi går ju ändå i high school. "Varför undrar du?" Jag log mot henne. Om hon bara visste. "Jag berättar på lunchen."

Snabbt tryckte jag in ett meddelande till Justin "Två, varför undrar du?<3" Ja, jag skickade ett hjärta och det gör jag till alla mina kompisar.

Jag fick svar på smset bara någon minut senare. "Undrade bara om du hade tid senare?<3" Vadå... Ville han träffa mig idag , igen? "Eh,, visst. Jag ringer dig när jag slutat<3" Jag log som en fåne när jag skrev in smset och Elise såg frågande på mig. "Shay, i tre dagar har du gått runt med din telefon och bara smsat, för att inte säga att du har lett som en femårig flicka på sin födelsedag" hon avbröt sig själv med ett litet skratt. "Är det något jag har missat?" hon log snett och man kunde skymta hennes perfekta tandrad. Om du bara visste Elise. Om du bara visste. "Jag berättar på lunchen sa jag ju" sa jag med skrattet i halsen.

Vi hade satt oss längst in i hörnet av matsalen med våra brickor ställda på det runda bordet. "Elise, du är som min syster, agentpartner, den bättre delen av mitt liv. Och eftersom du är dem sakerna tilsammans och tusen saker mer, så litar jag på dig till hundra procent. Lova att absolut inte berätta detta för någon... Inte din mamma, Charlie, Peder, Giovanni, inte för någon helt enkelt?" pratade jag på och hon nickade ivrigt."Berätta nu då!!" "Pinky Swear" hon krokade fast sitt lillfinger med mitt och sa "Jag lovar att inte berätta för någon om vad du tänker säga till mig nu" hon log och hennes ögon tindrade av förväntan. "Inte för någon. Detta är topphemligt. Så hemlighetsstämplat att inte ens våran president får reda på det" sa jag och kände mig som en sjuåring som lekte polis. Hon nickade ivrigt återigen. "Okej, du vet min mamma?" hon nickade "jag fick reda på detta i måndags, att hon är en skivproducent som jobbat med många olika kändisar som till exempel Rihanna, The Script, Chris Brown, Drake och många fler." Elise's haka låg bokstavligen på bordet vid detta laget. Jag skrattade smått innan jag fortsatte. "Jag följde med henne på ett möte hon hade på ett café i måndags efter att vi hade shoppat lite. Jag hade ingen aning om hur hon hade råd med så mycket men jag fick mitt svar på det när en person gick in i caféet. Jag lovar. Jag höll på att dö av skam. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle smita undan och gömma mig på toaletten men hann tyvärr inte göra det." Hon såg bokstavligen ut att dö när hon fick höra detta. "Vem var personen?" Jag skrattade. Det hela var så ironiskt. Hon såg så förväntansfull ut så man kunde inte låta bli att le. "Någon som är känd eller vääldigt känd?" Hon var allt bra söt hon. "Vääääldigt känd är han..." leendet på hennes läppar blev om möjligt ännu bredare. "Jaså, det är en han. Hmmm..." sa hon. "Vill du veta vem?" hon nickade snabbt. "Och du lovar att lita på mig att det verkligen är han?" hon började tappa tålamodet och nickade igen. Jag plockade fram min telefon och tog upp en bild han had tagit på oss två i måndags. Han hade lagt en arm om mina axlar och vi log båda brett. Jag vände telefonen mot henne och hon höll på att tappa andan. "Galet eller hur?" hon stirrade storögt på mig och växlade sin blick mot telefonen regelbundet. "Du skojar med mig!?" sa hon andfått. "Oh my god, du måste vara världens lyckligaste! Men jag fattar inte vad detta har med att du går runt och smsar tjugofyra sju och ler hela tiden?" hon kunde verkligen tappan fattningen ibland och jag började skratta. "Det är han som jag smsar med ju!" Hon började fatta nu och man såg hur hon motsod lusten att skrika rakt ut hur lycklig jag måste vara. "Men är ni typ kompisar nu då?" jag nickade lätt som svar. "Då fattar jag inte varför du är kvar med Christopher... Snälla Shayna du måste erkänna att han ser myckeeet bättre ut än Chris" jag skakade på huvudet åt hennes ord. Sedan jag träffade Justin hade jag tappat lite av den känslan som man fick när man var ifrån den man älskade. Jag skakade bort mina fantasier. "Hur kan du säga så? Chris är min pojkvän" sa jag med en skämtsam ton på rösten. "Jag säger det för att det är sant."

Jag kände mig skyldig till att skriva ett dubbelkapitel sådärför har det tagit låång tid
Men det kommer ut idag ändå;)

Puss på er!!!

Hi my luved ones!!! Ville bara säga att jag snart blir klar med kapitel 7 och det kommer förmodligen komma upp imorgon. Kommer att bli låååååångt,, tror jag, hihi. Än så länge så är jag faktiskt ganska nöjd med det;)

HUGS 'N' KISSES

EMMA