Previously:

"Är detta ett skämt?" sa jag på snabb franska. "Excuse me, Anna Chantavoine, right?" sade kvinnan som var i trettioårsåldern. "Ja det är jag, ursäkta min dotter. Hon hade ingen aning att jag skulle möta er" sa min mamma på flytande engelska. Min mamma pratade med en kändis som nu satt precis framför mig, ca sjuttio centimeter ifrån. Inte vilken kändis som helst heller. Justin Bieber! Jag var inte ett fan eller en belieber eller vad man nu kallar det. Men man kan inte undgå att bli stum om man satt en knapp meter ifrån den mest kända artonåringen i världen. "Vad heter du?" frågade han mig, herregud Bieber pratade med mig. Oh. My. God. "Eeeh" jag avbröt mig själv "Shayna". Han log ett charmigt leende som skulle kunna få vem som helst att smälta. "Vilket fint namn" sa han och jag rodnade. Åh nej, varför måste mina kinder svika mig just nu? "Tack"

___________________________　

 Justins perspektiv

Hon var söt, Shayna. Riktigt söt. Hennes mamma verkade vara ett proffs. Inom producent området då alltså. Självsäker och verkade vettig. Dessutom så trivdes jag i deras sällskap. Vi -eller jag- hade motvilligt gått därifrån när mötet var slut för att sedan gå hem till hotellet och inte göra något speciellt. Detta var min vardag, den skiljer sig inte så mycket från vanliga tonåringars. Men ändå så gör den det. Alla hade ju inte det som jag hade. Scenlivet, musikbranchen och mycket mer. "Jag gillar dem" sa jag till min mamma, Scooter och Kenny på väg mot hotellet. "Producenten och hennes dotter?" frågade mamma. Jag nickade. "De, eller hon, eller vad man nu ska säga. Det känns bara rätt med dem" konstaterade jag. Hon var inte som alla andra som gick rakt på sak. Det verkade som om hon hade tänkt ta ett steg i taget vad som gäller min musik. "På vilket sätt menar du?" frågade Scooter plötsligt med höjda ögonbryn. "Asså, jag vet inte, det känns bara så. Jag kände mig trygg, avslappnad och jag trivdes i deras sällskap helt enkelt" sa jag med ett leende på läpparna. Kenny såg på mig med ett brett flin, och jag förstod precis vad han menade med det. "Man! Inte så!" utbrast jag skrattandes och knuffade honom lite lätt på axeln. "Hon var söt" sa mamma och såg på mig med glittrande ögon. Hon var söt, det var hon. Det var något annat också. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. "Jag vet" sa jag som ett svar på mammas ord. Vi stod utanför entrén till hotellet och allas ögon föll på mig då jag uttalade de två orden. De flinade bredare än vad Kenny gjorde förut och det fick mig att vilja... vadå? Jag har ingen aning men något i alla fall. Jag öppnade dörren och gick in med riktning mot hissarna.

Inte mitt fel att producenten hade en söt dotter. Nope, inte mitt fel alls.

Hissen öppnades och jag steg in. Tryckte på nr 6, då det var den våningen mitt hotellrum låg på. Ändå var det takvåningen. Hissen var ovanligt långsam tills det att den öppnade sina dörrar vid sjätte våningen och jag steg ur den och sedan mot mitt rum. Öppnade dörren och gick in. Satte mig på sängen och slängde av mig kepsen jag hade på mig. Känslan hade försvunnit förut men nu kommit tillbaka. Jag drog en hand genom mitt hår och suckade frustrerat. Jag reste mig upp och gick fram och ställde mig vid de stora fönstrena och blickade ut över paris. Det var vackert. Jag hade velat dela den där stunden med någon. Någon speciell. Som jag tyckte om och som tyckte om mig. Just då hade den tomma känslan tagit över hela mitt väsen. Jag var plötsligt väldigt deprimerad och hade ingen lust att göra något. Denna känslan hade funnits ett tag nu, men jag hade inte berättat det för någon då jag trott att den skulle försvinna. Men ack så fel jag hade haft. Den vill hela tiden komma tillbaka och missförstå mig inte när jag säger hela tiden. Lyckas alltid hitta sig tillbaka, när jag försöker stänga av den och alla mina känslor.  Alltid misslyckas jag .

Det hade gått några timmar och jag hade som sagt inte gjort något speciellt. Jag kände hu det vibrerade i min ficka och min hand drog ut en svart Iphone 4s. Den var inte min då jag hade en 5a. Nej det måste vara... Hur?... Men om det inte var min så... Jag tänkte tillbaka på dagen och mindes något.

"Kolla här" sa Shayna och räckte fram sin telefon som jag artigt tog emot. Det var en bild som föreställde henne och en annan person som var motsatsen till Shayna utseendemässigt. Hon var brunhårig och hade bruna ögon. Enligt mig så var hon inte hälften så vacker som Shayna var, eller söt. De såg väldigt lyckliga ut där de stod framför Eiffeltornet. Eller hon såg lycklig ut. Hon var var väldigt vacker på bilden. "Vad heter hon?" frågade jag. "Elise" sa hon och log stolt "Hon är min bff. Vi gör allt tillsammans". Jag klistrade på ett leende och kände hur mycket jag saknade mina egna vänner. "Hur klarar du det?" frågade hon och tittade på mig. "Vad?" frågade jag och tittade upp från telefonen. "Vara ifrån dina vänner såpass mycket? Själv hade jag dött av saknad. Mina vänner betyder allt för mig." Jag förstod vad hon menade, jag klarade det nästan inte. Men det var ett val som jag hade tagit för längesen. Det följde med kändisskapet. "Jag vet inte, ärligt talat. Jag saknar dem hur mycket som helst men försöker att inte visa det. Vissa kan se men jag lyckas nästan alltid att dölja mina känslor för andra. Det är ett rent... Ja, jag tror du skulle förstå om du stod där jag står just nu. Vännerna betyder allt som du själv sa." Jag brukar inte prata om mina känslor så där öppet inför folk men jag kunde inte låta bli helt enkelt.

Jag hade nu en anledning för att träffa henne igen. Hennes mobil låg i mina händer och jag skulle ge tillbaka den imorgon, hade jag bestämt. Hon hade ingen kod på den vilket var rätt annorlunda för min del, så jag låste upp den och kollade igenom hennes kontakter för att hitta hennes mammas nummer. Jag hittade det och ringde henne. Det gick ungefär tre signaler innan någon svarade. "Hej Shayna, är inte du på ditt rum just nu?" det hon sa fick mig att skratta tyst. "Det är inte Shayna, hon glömde sin mobil. Det är jag. Justin." svarade jag me ett leende placerat på mina läppar. "Åh, jag trodde bara att hon var för lat för att gå ut ur sitt rum" . "Nejdå, det var bara jag som undrade om jag skulle kunna komma över till er imorgon eller någon annan dag för att lämna tillbaka hennes telefon" sa jag och väntade på ett svar. "Ja, självlart kan du det! Du är mer än välkommen ska du veta." Jag skrattade lite åt hennes svar och frågade "Finns det nån chans att jag skulle kunna utbyta några ord med henne?". "Jag har inget emot det, vänta lite bara" Jag gjorde som hon sa och väntade en liten stund för att sedan höra en lite bekant röst säga "Hej det är Shayna". Jag drog efter andan och började tala. "Hej Shayna, det är Justin".

Shaynas perspektiv

"Hej, Justin. Saknat mig redan?" sa jag förvånad över att jag pratade med honom på telefon. "Ja, det kanke jag har" jag kände hur mina kinder hettade till och hörde han fortsätta "Du glömde din mobil" Åh nej. Inte min mobil. "Vad har du gjort med den?" frågade jag. "Inget, jag svär". Jag trodde på honom. Gud detta var helt overkligt. Träffa en världkändis på dagen och sedan prata med denne kändis senare samma dag på telefon. Livet var allt underligt. "Lova..." sa jag med spelad tveksamhet. Det var kul, på något konstigt vis. Jag hörde hur han suckade. "Jag lovar". Han måste redan vara hur trött som helst på mig. Det blir alla. "Bra, då kan du väl lämna den till mig imorgon efter jag slutat skolan." Jag avbröt mig själv och tänkte efter. "Klockan 15.45 slutar jag, så vad sägs om 16.05?" Detta var sjukt. Jag nöp mig själv i armvecket för att se om det här var en dröm. Det stack till och jag öppnade mina ögon. Nepp, verklighet. "Låter bra, vart?" Vart, ja vart skulle man möta Justin Bieber för att få tillbaka sin mobiltelefon? En bra fråga. Kanske... eller inte. Eller jo... Nej. "Möt mig vid parc belleville." "Visst."

_________________________________

Ett kort mellankapitel!!  Hope u like it :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som ni vet har jag i princip slutat blogga. MEN! Jag vill att ni ska veta att jag har en ny novellblogg, med JB tema of course. En ny novell jag börjat skriva på.  Anledningen till att jag slutade på denna är för att jag har kört fast rejält! ...

Jag har tänkt att börja namnge mina kapitel från och med nu!? Eller vad tycker ni? Förlåt så sjukt mycket för att det inte kommit upp något kapitel! Hatar mig själv totalt för detta! Har skrivit på det men typ fastnat och jag ber om ursäkt för det!...

Tjenare! Har fått en svenskauppgift i skolan, som handlar om två barn i trettonårsåldern. De kallas för Nicke och Ninna, de blir kompisar och blablabla... Men skulle iaf skriva en fortsättning på berättelsen och jag hade tänkt publicera min här och n...

Heej!! Skulle vara kul att veta bad ni tycker om novellen än så länge!! Om ni vill ha med en av era ideér i ett kapitel eller liknande,, om ni vill kan ni ju alltid kommentera er idé eller skriva en fråga,, OBS! Jag kommer inte publicera dem om ni i...

Yeah! Känns som om jag fått mer och mer skrivlust nu, hoppas att man kan få till ett antal kapitel denna veckan!! Stay tuned! Love u guys!! Snälla, skulle bli överlycklig om jag skulle få fler kommentarer!!!...