Tjenare! Har fått en svenskauppgift i skolan, som handlar om två barn i trettonårsåldern. De kallas för Nicke och Ninna, de blir kompisar och blablabla... Men skulle iaf skriva en fortsättning på berättelsen och jag hade tänkt publicera min här och nu.. Har inget med JB att göra! Skulle gärna vilja ha era åsikter om denna korta novellfortsättning.

OBS! Båda är tjugotre år gamla i texten.

___________________________________________

Nicke och Ninna

Människor rusade genom korridorerna med mängder av pappersarbeten flygande kring dem.  Nicke och Ninna gick bredvid varandra i det bekanta morgonruset. För Ninna kändes det precis som för tio år sedan, hon gick redan då i en korridor med Nicke vid sin sida omgivna av stressade personer. Men det var ändå inte samma sak, då gick de avslappnat till sina lektioner. Men nu var de på väg mot sina framtider som journalister. Hon älskade att ha den pressen på sig som när man har en absolut deadline.

Hon och Nicke hade varit bästa vänner sedan de var tretton år gamla. De hade alltid ställt upp för varann, i vått och torrt. Han var där för henne när hennes mor- som betydde allt för henne- dött. Det var den svåraste perioden hon haft i sitt liv. Hon fick stå ut med tårar, blod och svett, allt på samma gång.

*

”Ninna” sa hon svagt. Ninna reste sig från den obekväma fåtöljen och steg fram till sin mammas sjukhusbädd. ”Vad är det mamma?” sa hon sammetslent som för att inte få hennes mor stressad och sedan få en hjärtinfarkt. Hennes huvud var blankt av svett och tårar bildades i hennes ögon. Hon var så… hjälplös, tömd på liv. Cancern hade tagit över hela hennes väsen och det värsta var att Ninna hade ingen som helst inverkan för att få henne bättre, fysiskt och psykist. ”Vatten” ordet kom ut som en viskning. Ninna ville inte lämna hennes sida, även om det var något hon behövde. Hon förmådde sig inte att göra det. Nicke var alltid vid hennes sida, till och med nu. Han reste sig från en annan fåtölj och gick ut ur rummet. Han förstod. Som alltid. Hon kunde inte för sitt liv förstå varför han var här, med henne och fick endast se lidande. ”Vänner ställer upp för varandra” hade han sagt. Det var sant. Ninna hade gjort detsamma för honom.

Hon kollade upp från sin mors bleka ansikte och betraktade de benvita väggarna. De var kalla och deprimerande. Så, sjukhusklädda. Plastväxter stod malplacerade på golvet bredvid det lilla fönstret. Himlen var mörkt blå-nästan svart- och stora snöflingor singlade långsamt ner. Det var en sådan kväll hennes mor älskade. Mörkt, halvmåne och vita snöflingor. Apparaterna bredvid sängen var stora och klumpiga, benvita likaså. På nattduksbordet andra sidan sängen stod det ett gammalt fotografi på Ninna och båda hennes föräldrar. Hennes far hade lämnat dem när hon var fem. För Ninna var han död. Hon hade ingen far att se upp till som yngre. Det gjorde allt så mycket svårare.

Nicke kom in i rummet igen med ett glas vatten i handen och räckte det till Ninnas mamma. Tacksamt tog hon emot det med darrande fingrar. Det var nära nu. Tårar letade sig ner för Ninnas kinder och droppade slutligen från hennes haka ner på lakanet i sängen. Hon kände ett par starka armar omfamna henne. Lukten från Nicke spred sig ända ner i hennes lungor och hon borrade in sitt ansikte i hans halsgrop. Hon ryckte till av att en kall hand rörde hennes axel, löst. ”Ninna” började hennes mamma plågsamt. ”Jag vill att du ska veta att jag älskar dig ända till månen och tillbaka” hennes röst skar sig och ögonen slöts.

Den benvita apparaten gav ifrån sig ett långt, ljust och ytterst irriterande ljud innan det slutade. Hon var borta. Hennes mor hade inte överlevt cancern. Den hade börjat i levern och sedan likt blodiglar sugit ur henne livet. Ninnas ögon var redan rödsprängda av gråt. Inget hade gått som det skulle! Ninna ville att hennes mamma skulle få uppleva sin dotters framtida liv. Som mor till en mindre Ninna. Hon ville att hennes barn skulle kalla hennes mamma för ”mommo” så att hon kunde rätta henne sedan. Men livet var och är inte rättvist, för någon.

*

Nicke tog Ninnas mammas död väldigt hårt. Han la stor skuld på sig själv, likt en börda han skulle få gå omkring med ett långt tag. Hon var som en andra mamma för honom. Det var henne han kunde vända sig till om det var jobbigt där hemma, om inte Ninna var i närheten. Nu var hon borta. Aldrig mer skulle de få höra hennes klingande skratt, se hennes breda leende, hennes kisande ögon när hon kollade mot solen. Det som var obetydligt då, betydde mer än allt annat nu.

Han tog ett starkare tag om Ninna och försökte få med henne ut ur rummet. Hon skulle inte klara att vara här inne mycket längre. Hon skulle få ett av sina sammanbrott, som hon fått väldigt ofta på sistone. Hon skrek till sin mor att vakna gång på gång, utan någon framgång. Det fanns inget hon kunde göra. Hon stretade emot och försökte stanna på golvet bredvid sängen, men han vägrade låta henne vara kvar där. Hennes ansikte var skruvat mot hennes mammas håll och hon fortsatte att skrika. ”Släpp mig Nicolaus! Släpp mig!” Han fortsatte att släpa henne ut ur rummet. Hans kinder var våta av egna salta tårar. En sjuttonårig flicka ska inte behöva förlora sin mor så plötsligt, men ändå förberett, när de behövde sina mödrar som mest.

*

De satt ner och lutade sina ryggar mot väggen i korridoren på sjukhuset. ”Fan” ordet slapp ur Ninnas mun innan hon hunnit stoppa det. ”Vänta här” uppmanade hon Nicke. Med ostadiga ben reste hon sig upp och sökte efter närmsta toalett. Ninna tyckte inte om sjukhus, hon hade aldrig gjort det. Än mindre nu. Skratt, gråt och långsökta suckar hördes i den långa korridoren. En skylt med symbolen  för ’damtoaletter’  uppenbarade sig i Ninnas synfält och hon skyndade på stegen lite. Hon öppnade svängdörren och gick fram till en kladdig spegel. Läppstift, repor och vattenfläckar var på alla speglar. Bilden i spegeln föreställde inte henne. Det var inte hon som stod och tittade på sig själv i spegeln. Inte hon som var tomatröd i ansiktet. Salta tårar, mascara och foundation var alltihop en röra i hennes förvrängda ansikte. Ninna satte på vattenkranen och tvättade bort allt det onödiga sminket. Det såg om möjligt ännu värre ut då. Hon pumpade ut tvål från den blå tvålpumparen på väggen. Smetade ut det i ansiktet och sköljde av det. Med tunga steg gick hon tillbaka till Nicke igen. ”Nicke, du är verkligen den bästa vännen man kan ha” sa hon ärligt när hon satt sig ner bredvid honom. Han svarade inte men la armen om henne på ett skyddande sätt. Utmattat la hon sitt huvud på hans axel och somnade.

*

Hon minns den dagen för sex år sedan så tydligt, som en mardröm hon bara ville glömma. Hon vill kunna minnas sin mors och hennes fina och  glada stunder. Då det inte existerade något som cancer, inga bekymmer, ingen oro och framför allt ingen saknad.

 

Manda

4 februari 2013 20:24

Awesome! jätte bra!
en fråga:
Skulle den handla om just cancer? eller något sorgligt? eller fick ni välja själva?

Emma

4 februari 2013 21:06

Nej,, man fick skriva om vad man ville:) men det kändes bara gripande att få skriva den såhär

 

Manda

4 februari 2013 20:30

förstår :D skriver ofta sorgliga saker :D
det var i alla fall jätte bra!

Emma

4 februari 2013 21:06

Tack så mkt!!;)

 

Nea

4 februari 2013 22:26

AWESOME!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som ni vet har jag i princip slutat blogga. MEN! Jag vill att ni ska veta att jag har en ny novellblogg, med JB tema of course. En ny novell jag börjat skriva på.  Anledningen till att jag slutade på denna är för att jag har kört fast rejält! ...

Jag har tänkt att börja namnge mina kapitel från och med nu!? Eller vad tycker ni? Förlåt så sjukt mycket för att det inte kommit upp något kapitel! Hatar mig själv totalt för detta! Har skrivit på det men typ fastnat och jag ber om ursäkt för det!...

Heej!! Skulle vara kul att veta bad ni tycker om novellen än så länge!! Om ni vill ha med en av era ideér i ett kapitel eller liknande,, om ni vill kan ni ju alltid kommentera er idé eller skriva en fråga,, OBS! Jag kommer inte publicera dem om ni i...

Yeah! Känns som om jag fått mer och mer skrivlust nu, hoppas att man kan få till ett antal kapitel denna veckan!! Stay tuned! Love u guys!! Snälla, skulle bli överlycklig om jag skulle få fler kommentarer!!!...

Previosly: "Wow" var allt jag fick ur mig. "Har du skrivit det där?" hon nickade långsamt. Hon var begåvad, inget snack om den saken. "Vad tyckte du?" frågade hon osäkert. Vad jag tyckte. Det var fantastiskt. En underbar röst. Sjukt bra text. En hi...