Previosly:

"Wow" var allt jag fick ur mig. "Har du skrivit det där?" hon nickade långsamt. Hon var begåvad, inget snack om den saken. "Vad tyckte du?" frågade hon osäkert. Vad jag tyckte. Det var fantastiskt. En underbar röst. Sjukt bra text. En hit. Tusen saker. "Det var en vacker upplevelse" sa jag och hon började skratta. Oops, det kan ha låtit väldigt töntigt. "Jag står för vad jag säger, Shayna" sa jag och hon tittade på mig på ett konstigt sätt.. "Vad?" frågade jag. Hon himlade med ögonen och började förklara. "Ingen annan, förutom mina vet om att jag älskar att sjunga. Inte ens Elise. Eller Christopher. Mina vänner Peder och Giovanni har inte en susning. Det är ganska personligt om du frågar mig. Jag blir väldigt lätt nervös om jag ställs inför det." "Du har inget att vara nervös för" sa jag självsäkert.

______________________________________

Det började mörkna ute och vi hade gått genom ett flertal upplysta gator och mörkgröna parker. Vi pratade om allt och inget. Vilket i för sig var väldigt konstigt. Jag träffade henne för första gången igår. Och vi kunde redan prata, 'om allt och inget'.

Under denna dagen hade jag fått uppleva ganska mycket. Shaynas otroliga röst och hennes fingrar som flitigt spelade på en gammal gitarr. Notre Dame och olika parker. Nästan inga paparazzis var efter oss. Och ännu mer helt obetydligt fast ändå så speciellt. Hon var speciell. Hennes skratt ingav rysningar i hela min kropp varje gång. Hennes leende var något jag absolut ville se mer utav. Efter en dag, kändes hon inte längre som bara någon bekant. En dag. En ny vän.

Shaynas perspektiv

Han var inte alls som jag trodde att han skulle vara. I mina fantasier hade han alltid varit en dryg celebritet som vid varje tillfälle han kunde fällde en spydig kommentar. Men ack så fel man kunde ha. Han var rolig, omtänksam och hade en fantastisk personlighet.

"Justin?" sa jag efter efter en stunds tänkande. Han kollade på mig med sina bruna, genomträngande ögon. "Mhm..." mumlade han som svar. Jag bet mig själv i underläppen. "Din tur" han såg frågade på mig. "Med vad?"

*

Vi befann oss på ett platt tak på en av de mer avlägsna lägenhetsbyggnaderna i staden. Dörren upp dit satt på det lilla stenklädda huset mitt på taket. Justin lutade sig trött mot stenväggen och suckade. Han såg ut att vilja öppna dörren bredvid honom och fly från mig. Men det gjorde han inte. Jag kritiserar bara mig själv genom att tänka så. Nej, han stod där, lutad mot en tegelvägg, på ett tak, med henne. Hade han tröttnat så hade han stuckit för flera timmar sedan. "Måste jag verkligen?" han kollade på mig med valpögon. "Ja" nickade jag ivrigt och satte mig ner på den kalla betongen. Han himlade med ögonen "Vilken?" frågade han. Jag ryckte på axlarna "Det spelar ingen roll." Han suckade och tänkte efter. Efter en stund harklade han sig och började sjunga.

I don't know how I got here, uh

I knew it wouldn't be easy

But your faith in me was so clear

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

But you knew one day I would be standing tall

Just look at me now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

There were days when I was just broken, you know

There were nights when I was doubting myself

But you kept my heart from folding

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

You knew one day I would be standing tall

Just look at us now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

Where would I be, if you, if you

If you didn't believe

Wouldn't know, how it feels, to touch the sky

If you didn't believe, believe, believe

It didn't matter how many times I got knocked on the floor

You knew one day I would be standing tall

Just look at us now

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Cause everything starts from something

But something would be nothing

Nothing if your heart didn't dream with me

Where would I be

If you didn't believe

Believe

Where would I be, if you, yeah

If you didn't believe

Wouldn't know, how it feels, to touch the sky, yeah

If you didn't believe, believe, believe

Where would I be

If you didn't believe

Jag var så uppslukad av hans röst att jag inte märkte hur tårarna rann regelbundet ner för mina kinder. Det var vackert om något. Man kunde inte låta bli att få både rysningar och tårar när han sjöng med sådan känsla. Det var tur att han slöt sina ögon när han sjöng, annars skulle han ha sett hur mina tårar rann. Jag försökte torka bort dem, men det gav inga större resultat. "Shayna?" Åh nej, han har sett mig. Paniken sköljde över mig som ett vattenfall.

Just då, eller någon stund innan, började det spöregna. Det var som att gud sett mig och genast skyddat mig från att få misstänksamma blickar från Justin. Och för det tackade jag honom innerligt. Jag visste inte hur jag skulle kunna förklara för Justin om det inte hade börjat regna. Just nu är regn mitt favoritväder. "Ja.." min röst lät -som tur var- helt normal. Inte ett enda spår av att jag hade gråtit. "Vad tyckte du?" sa han och jag log brett. "Om du kallade min sång en vacker upplevelse" jag avbröt mig och såg ett leende skymta på hans läppar "så var det där något som inte kan beskrivas med ord." Min mascara rann ner för mina kinder blandat med salta tårar som inte tycktes vilja sluta. Just nu brydde jag mig inte om att mascaran rann. Regnet förklarade den saken.

Stjärnorna lyste starkt på himlen och det hade blivit väldigt kallt. Det hade slutat regna och jag och Justin var dyngsura av allt vatten där vi gick nerför en gata i utkanten av Paris. Det var då det slog mig. "Justin, jag tror att jag måste hem... Jag har skola imorgon och mina föräldrar skulle nog inte bli så glada om jag var ute halva natten..." klockan hade helt och hållet suckit iväg. Hon hade hunnit bli tio på kvällen. "Jag följer dig" svarade han med ett leende på läpparna. "Det behövs inte. Jag bor på andra sidan stan och...-" Han avbröt mig med att sätta sin hand ovanpå min mun. "Tyst med dig. Klart att jag följer dig hem" sa han och drog åt sig sin hand.

Justins perspektiv

Det tog alldeles för kort tid att gå hem till Shayna. Ändå gick vi genom hela staden och det hade gått ungefär fyrtio minuter eller liknande. Men det var för kort tid. Självklart hade vi pratat och tiden hade väl bara sprungit iväg då också. Men nu stod vi framför hennes port. Om bara någon timme var den här dagen slut, och den hade varit en av de bästa dagarna på länge. Den startade fort och tog snabbt slut. Det var verkligen tur att hon glömde hennes telefon. Annars hade jag bara suttit i mitt hotellrum och tråkat ihjäl mig medan Scooter, mamma och alla i crewet diskuterade producentavtal. Shaynas röst väckte mig ur mina tankar.

"Justin, jag har verkligen haft roligt idag och jag kan inte säga mer än att jag redan ser dig som en vän" Hon log stort och hennes ögon utsrålade lycka när hon uttalade de sista orden. "Samma här" svarade jag kanske lite väl snabbt. För det var ju sant. "Godnatt, Justin" hon log brett och jag kunde inte hjälpa att le tillbaka. "Godnatt, Shayna" sa jag och hon öppnade porten för att sedan stiga in i den. Jag vände mig om och började gå i riktning mot hotellet.

*

'Tre Dagar Senare' (Fredag)

De vita lakanen var mjuka mot min nakna hud och jag kände hur jag långsamt drogs ut ur nattens drömmar. På ett sätt ville jag bara sova bort hela dagen. Men det skulle varken min mor eller Scooter tillåta. Jag kastade ett öga på klockan. Kvart över åtta. Kanske skulle jag försöka somna om. Men nu när jag ändå vaknat skulle det vara omöjligt att kunna somna om. Hastigt satte jag mig upp och blinkade ett antal gånger som för att försöka bli piggare på något sätt. Jag reste mig upp gick sedan in till badrummet. Väl där inne ställde jag mig framför spegeln och tittade tillbaks på min spegelbild. Mitt hår var tillplattat på ena sidan på grund av kudden medan resten av håret var rufsigtoch spretigt. Mörka ringar trädde fram under ögonen. Och jag såg väldigt trött ut.

Jag bestämde mig för att ta en dusch. Vilket jag gjorde och de varma vattenstrålarna som brände mot min hud fick mig att piggna till. Jag stängde av vattnet och trädde en vit handduk runt min midja och gick sedan ut genom dörren. Jag slogs utav kylan som var utanför badrummet, vilket fick huden på armarna att knottra sig och rysningar skickades ut i hela kroppen. Jag gick fram till min väska och letade fram en uppsättning med kläder. En svart t-shirt och ett par jeans fick det bli. Jag drog på mig kläderna och tog min telefon som jag la ner i byxfickan. Snabbt stack jag ner mina fötter i mina vita supras.

Tre låga knackningar hördes på dörren innan den öppnades. "Justin?" Mammas ansikte blev synligt och jag såg hur förvånad hon blev över att jag var vaken. "Åh, du är vaken. Ehm... Vi tänkte åka till studion och fixa några saker. Det kan ta ett tag. Stannar du kvar?" Studion var ganska lockande, på något sätt. Men det berodde ju på vad man skulle göra där då. "Vad ska ni fixa för saker då?" frågade jag. "Vi ska förbereda inför nästa skiva och så. Så att du kan börja spela in låtar snart alltså." Inte lika lockande längre. Det var så mycket roligare att spela in än att förbereda för det. "Jag stannar nog kvar här" hon nickade. "Okej. ring om det är något." "Jadå" och så var hon borta.

Jag återgick till det jag höll på med och plockade fram telefonen. Det var tre dagar sen jag träffade Shayna, och jag saknade henne. Gud, vad händer med mig. Något som inte brukar hända i alla fall. Det jag kände för henne var inte någon vanlig känsla. Hon är min vän. Men så mycket mer. Den tomma, gnagande känslan hae suttit inuti mig i tre dagar. Jag låste upp telefonen och letade upp hennes namn i kontaktlistan, klickade på det och skrev in ett sms.

"När slutar du idag?"

Shaynas perspektiv

Klockan var nio på förmiddagen och vi hade ett av de bättre ämnena i skolan. Engelska. Dock var jag den enda i min klass som tyckte det. Engelskan var en av de få ämnena som jag faktiskt var hyfsat duktig i, efter idrott och musiken då. Jag satt längst bak mellan Elise och en stalker. Emanuel. En välbyggd lång kille med kortklippt svart hår. Fräknig med genomträngande kattgröna ögon. Ganska snygg faktiskt. Han hade haft en stoor crush på mig ända sedan fyran och det var ganska irriterande.

Det vibrerade i min ficka och jag plockade upp min telefon. Ett sms från... Justin! Ivrigt låste jag upp den och kikade in bland mina meddelanden. Ett högt harklande hejdade mig från att öppna meddelandet. "Fröken Chantavoine, får jag be om att ta hand om den där, är du snäll" Sa vår engelsklärare, fröken Lesseur. Hon tittade menande på min iPhone och jag motstod lusten att säga 'men tänk om jag inte är snäll då?". Men istället räckte jag fram den och hon tog den i ett ryck. "Du får tillbaka den i slutet på lektionen" sa hon torrt. En hög suck lämnade min mun och med det fortsatte lektionen.

När lektionen var slut gick jag med snabba steg fram till Lesseur's skrivbord. Jag hostade tillgjort för att få hennes uppmärksamhet. Hon tittade upp från hennes pappersarbeten med höjda ögonbryn. "Min telefon" sa jag snabbt med utsräckt hand. Hon låste upp en av lådorna i skrivbordet och gav mig den svarta iPhonen. "Tack så mycket" sa jag och stegade ut ur klassrummet där Elise stod lutad mot dörren och väntade på mig. Hennes hår var uppsatt och hon bar ljusblå jeansshorts och en blå blus. "Hon kan vara så jobbig ibland!" sa jag när vi var utom hörhåll från Lesseur. "Ibland?" frågade hon skämtsamt. Jag skrattade lite av hennes konstaterande. Jag låste upp min telefon och tryckte upp min och Justins konversation. Vi hade skickat ett antal meddelande till varandra sedan vi sist sågs, vilket var tre dagar sedan. Det senaste meddelandet lydde "När slutar du?" Jag tänkte efter innan jag frågade Elise. "När slutar vi idag?" Jag hade alltid varit den som höll koll på vårat schema men det hade helt och hållet försvunnit ur mitt minne."Eh, det är den tidigaste dagen idag så... Vi slutar nog klockan två." Oj det var väldigt tidigt, jag menar vi går ju ändå i high school. "Varför undrar du?" Jag log mot henne. Om hon bara visste. "Jag berättar på lunchen."

Snabbt tryckte jag in ett meddelande till Justin "Två, varför undrar du?<3" Ja, jag skickade ett hjärta och det gör jag till alla mina kompisar.

Jag fick svar på smset bara någon minut senare. "Undrade bara om du hade tid senare?<3" Vadå... Ville han träffa mig idag , igen? "Eh,, visst. Jag ringer dig när jag slutat<3" Jag log som en fåne när jag skrev in smset och Elise såg frågande på mig. "Shay, i tre dagar har du gått runt med din telefon och bara smsat, för att inte säga att du har lett som en femårig flicka på sin födelsedag" hon avbröt sig själv med ett litet skratt. "Är det något jag har missat?" hon log snett och man kunde skymta hennes perfekta tandrad. Om du bara visste Elise. Om du bara visste. "Jag berättar på lunchen sa jag ju" sa jag med skrattet i halsen.

Vi hade satt oss längst in i hörnet av matsalen med våra brickor ställda på det runda bordet. "Elise, du är som min syster, agentpartner, den bättre delen av mitt liv. Och eftersom du är dem sakerna tilsammans och tusen saker mer, så litar jag på dig till hundra procent. Lova att absolut inte berätta detta för någon... Inte din mamma, Charlie, Peder, Giovanni, inte för någon helt enkelt?" pratade jag på och hon nickade ivrigt."Berätta nu då!!" "Pinky Swear" hon krokade fast sitt lillfinger med mitt och sa "Jag lovar att inte berätta för någon om vad du tänker säga till mig nu" hon log och hennes ögon tindrade av förväntan. "Inte för någon. Detta är topphemligt. Så hemlighetsstämplat att inte ens våran president får reda på det" sa jag och kände mig som en sjuåring som lekte polis. Hon nickade ivrigt återigen. "Okej, du vet min mamma?" hon nickade "jag fick reda på detta i måndags, att hon är en skivproducent som jobbat med många olika kändisar som till exempel Rihanna, The Script, Chris Brown, Drake och många fler." Elise's haka låg bokstavligen på bordet vid detta laget. Jag skrattade smått innan jag fortsatte. "Jag följde med henne på ett möte hon hade på ett café i måndags efter att vi hade shoppat lite. Jag hade ingen aning om hur hon hade råd med så mycket men jag fick mitt svar på det när en person gick in i caféet. Jag lovar. Jag höll på att dö av skam. Jag visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle smita undan och gömma mig på toaletten men hann tyvärr inte göra det." Hon såg bokstavligen ut att dö när hon fick höra detta. "Vem var personen?" Jag skrattade. Det hela var så ironiskt. Hon såg så förväntansfull ut så man kunde inte låta bli att le. "Någon som är känd eller vääldigt känd?" Hon var allt bra söt hon. "Vääääldigt känd är han..." leendet på hennes läppar blev om möjligt ännu bredare. "Jaså, det är en han. Hmmm..." sa hon. "Vill du veta vem?" hon nickade snabbt. "Och du lovar att lita på mig att det verkligen är han?" hon började tappa tålamodet och nickade igen. Jag plockade fram min telefon och tog upp en bild han had tagit på oss två i måndags. Han hade lagt en arm om mina axlar och vi log båda brett. Jag vände telefonen mot henne och hon höll på att tappa andan. "Galet eller hur?" hon stirrade storögt på mig och växlade sin blick mot telefonen regelbundet. "Du skojar med mig!?" sa hon andfått. "Oh my god, du måste vara världens lyckligaste! Men jag fattar inte vad detta har med att du går runt och smsar tjugofyra sju och ler hela tiden?" hon kunde verkligen tappan fattningen ibland och jag började skratta. "Det är han som jag smsar med ju!" Hon började fatta nu och man såg hur hon motsod lusten att skrika rakt ut hur lycklig jag måste vara. "Men är ni typ kompisar nu då?" jag nickade lätt som svar. "Då fattar jag inte varför du är kvar med Christopher... Snälla Shayna du måste erkänna att han ser myckeeet bättre ut än Chris" jag skakade på huvudet åt hennes ord. Sedan jag träffade Justin hade jag tappat lite av den känslan som man fick när man var ifrån den man älskade. Jag skakade bort mina fantasier. "Hur kan du säga så? Chris är min pojkvän" sa jag med en skämtsam ton på rösten. "Jag säger det för att det är sant."

Previously:

"Hej, Justin. Saknat mig redan?" sa jag förvånad över att jag pratade med honom på telefon. "Ja, det kanke jag har" jag kände hur mina kinder hettade till och hörde han fortsätta "Du glömde din mobil" Åh nej. Inte min mobil. "Vad har du gjort med den?" frågade jag. "Inget, jag svär". Jag trodde på honom. Gud detta var helt overkligt. Träffa en världkändis på dagen och sedan prata med denne kändis senare samma dag på telefon. Livet var allt underligt. "Lova..." sa jag med spelad tveksamhet. Det var kul, på något konstigt vis. Jag hörde hur han suckade. "Jag lovar". Han måste redan vara hur trött som helst på mig. Det blir alla. "Bra, då kan du väl lämna den till mig imorgon efter jag slutat skolan." Jag avbröt mig själv och tänkte efter. "Klockan 15.45 slutar jag, så vad sägs om 16.05?" Detta var sjukt. Jag nöp mig själv i armvecket för att se om det här var en dröm. Det stack till och jag öppnade mina ögon. Nepp, verklighet. "Låter bra, vart?" Vart, ja vart skulle man möta Justin Bieber för att få tillbaka sin mobiltelefon? En bra fråga. Kanske... eller inte. Eller jo... Nej. "Möt mig vid parc belleville." "Visst."

__________________________________

SHAYNAS PERSPEKTIV

Jag kände hur vinden tog harmoniskt tag i mitt hår där jag satt på en trevlig liten bänk i parken, och väntade på en person som jag till noll procent kände. Justin? Ja, det var fan sjukt. Att sitta på en bänk i parken. Vänta på en person. Personen råkade vara den mest berömde tonåringen i världen, och han hade varit en av mina närmsta kompisars största idol. Chentelle. Snacka om att om hon visste detta, skulle jag bli överfallen av frågor och konstanterande om hur snygg och söt, för att inte nämna hur het han var. Enligt Chentelle då, jag hade en pojkvän. Christopher hade aldrig varit Elise's favorit av mina killar, men hon har gått med på vad jag känner och är bara glad för min skull. "Shayna?" sade en röst och väckte mig ur mina funderingar. Mitt hjärta hoppade över ett slag när han stod framför mig. "Chris? Vad gör du här?" frågade jag medan jag reste mig upp och kollade förvånat på honom. "Ja, jag tog mig en promenad och på något underligt sätt lyckas vi alltid stöta på varandra när jag är ute" log han. Gud, han är så söt. Jag tog ett steg fram mot honom och drog händerna genom hans mörka hår och jag raderade avståndet mellan våra läppar. Hans mjuka läppar mot mina var nog något av det bästa jag visste. Men vem vet, det kanske inte är det en vacker dag. "Shayna?" hörde jag en annan röst säga och jag blev tvungen att avbryta kyssen. Jag vände mig om och bländades av solljuset men efter ett litet tag hade jag blivit van vid det och kunde urskilja ett ansikte jag sent skulle glömma. "Justin, eh... Hej. Det här är Christopher, min pojkvän." han bara log och tog ett steg fram så han kunde skaka hand med Christopher som såg väldigt chockad ut när plötligt Justin kommit fram. Förstår honom totalt. Inte lätt att veta vad man ska göra när en världskändis plötsligt kommer fram bakom sin flickvän och frågar om det var henne han sökte. "Justin" presenterade han sig själv som och Christopher sa sitt namn till Justin och bla ,bla, bla. Det vanliga när två främlingar träffas. Christopher ursäktade sig själv för något som han behövde göra och gick sedan iväg efter att han pussade mig på kinden. "Så du har en pojkvän?" Det var ingen fråga utan mer som ett konstaterande. "Japp. Han är ett år äldre än mig då. Vänta lite... Min telefon?" Han räckte mig min telefon och jag satte mig ner på bänken igen för att se om han gjort något med den. Jag kollade igenom det mesta och märkte att han hade lagt till sitt nummer. Jag kände hur det ryckte till i mina mungipor och tittade sedan upp på honom med ett brett flin. "Vad?" sa han och jag himlade med ögonen medan jag visade hans eget nummer för honom. Han sprack upp i ett leende och sa "Tänkte mig inte för" Jo verkligen. Man brukar inte direkt lägga in sitt nummer på någon random tjejs mobil om man råkar vara världskändis. "Tänkte dig inte för. Själv tror jag att du har tänkt igenom det väldigt noga. Låt mig se... Du satt säkert på ditt hotellrum, uttråkad och hade allmänt, ja, tråkigt. Du tog fram min mobil. Övervägde ett bra tag om jag skulle ha missbrukat ditt nummer på något sätt, innan du tillslut, efter ett bra tag bestämde dig för att jag inte är den personen som utnyttjar ett nummer till en kändis och läcker ut det till halva Paris. Tro mig, jag vet att du har tänkt igenom det. Man ger inte ut sitt nummer till någon random tjej bara sådär." Han såg på mig med stora ögon och jag insåg att jag glömde att andas. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.

"Vad ska du göra nu?" frågade Justin när vi gick runt i parken och pratat lite om allt och inget. "Eh, inte så mycket tror jag. Hurså?" Han såg på mig med glittrande ögon. "Justin.." började jag med osäker röst men längre hann jag inte förrän han hade tagit min hand och började gå i rask takt. "Justin?" han kollade bak på mig fortfarande med glimten i ögat och blinkade mot mig. "Vart ska vi?" han ökade takten och log brett mot mig. "Du får se". Hmm, okej, inte helt oväntat. Vi gick genom hela parken och kom fram till den smala vägen bredvid parc belleville. Jag älskade hela den där parken. Alla växter, träd, statyer och bänkar av olika slag balanserade i en perfekt harmoni. Man kunde känna sig fri men ändå inte. Liksom frihet i en stor stad som paris är ganska ovanligt för min del. Höga dekorerade hus prydde vid sidan av gatan han förde mig på. Jag hade varit där många gånger innan men hade ändå ingen aning om vart han tog mig till för någon plats. Busig var han. Det var jag ännu mer säker på nu.

"Varför är vi här?" frågade jag när jag förvånat såg en av de äldsta byggnaderna i paris. Vi stod precis framför den stora katedralen 'Notre Dame'. "För jag vill se hur det ser ut i verkligheten. Och för att jag älskade filmen 'Ringaren i Notre dame' när jag var liten. Du vet, nyfiken som jag så måste man ju bara kolla in detta" sa han utan några avbrott. Jag tog mina händer på hans axlar och sa "Andas Justin. Andas." Han nickade och tog ett djupt andetag. "Varför ville du se Notre dame med just mig då?" frågade jag nyfiken på svaret. Jag drog bak en enskild slinga som föll ner i mitt ansikte bakom mitt öra, i väntan på svaret.

JUSTINS PERSPEKTIV

Vad skulle jag svara? Skulle jag vara ärlig och säga verkligen varför, eller skulle jag komma med en riktigt dålig ursäkt. Det fick bli en RIKTIGT dålig  ursäkt. "Eh, jadu. Det är inte det roligaste att gå med ett par vuxna personer." jag avbröt mig själv med att ta ett andetag och jag kunde skymta ett leende på hennes läppar. "Och du är den enda i min ålder som jag nu har numret till här." Det lät vettigt i mina öron, men i Shaynas? Osäker var jag. "Okej" sa hon kort och nickade förstående. "Jag hade inte heller velat gå med bara vuxna direkt." 'Pugh, hon gick på det', tänkte jag. Hon öppnade porten till den stora katedralen och insidan fick mig att tappa andan. Pelare, konstverk och skulpturer av alla slag var på väggar, golv och tak. "Wow" hörde jag smita ut från min mun. "Eller hur, det är otroligt. Nu är det folktomt, vilket jag helst föredrar. Annars är det ofta turister och medborgare som det kryllar av här. Jag älskar detta stället, det är ett av mina favoritställen i paris faktiskt. Detta är ett ställe där jag kan vara mig själv om ingen annan är här. Jag brukar gå hit för att tänka och försöka reda ut saker på något sätt. Dock är det väldigt sällan som det är folktomt, jag kommer inte hit annars." sa hon och log. "Andas Shayna, andas" imiterade jag henne. Hon räckte bara ut tungan åt mig som svar och jag flinade tillbaka.

Det tog en stund att studera alla målningar i taket och på väggarna. Hon stod mellan bänkraderna och tittade på mig med ett leende medan jag gick runt och kom fram till en vägg med en stor målning av Jesus på. Med två lätta fingrar drog jag dem över tavlan. Jag var kristen, fast det vet väl hur många som helst här i världen. Jag hörde lätta steg bakom mig och sedan ställde sig Shayna på min vänstra sida. "Tror du på honom?" frågade hon och det var inte en fråga som jag väntat mig. "Ja". "Jag med. Jag tycker att det är viktigt att ha en tro på något eller någon. I svåra stunder kan man vända sig till honom och liksom känna sig trygg på något sätt. Visst jag tror inte att det sitter en gammal gubbe däruppe bland molnen och styr allas liv. Inte på att han skapade jorden för den delen heller. Men det är som sagt en trygghet för mig att tro på något." sa hon klokt. Jag var förvånad att en tjej i min ålder, kunde vara så klok som Shayna var. De flesta tjejer brydde sig bara om enkla saker enligt mig, smink, kläder, smycken och det dem kallar kärlek kallar jag hellre vänskap. De tjejer som inte gjorde det var det alldeles för få av. Och de var redan upptagna. "Hur gammal är du?" det var inte meningen att just de orden skulle komma. "Sjutton, hurså?" Sjutton år. Gud. "Nej, bara undra." "Okej."                                                  

Jag tog hennes hand och började springa. "Justin!" sa hon högt och flåsande. Jag slutade inte springa förrän vi kom fram till en lång spiral trappa bakom en stor stenvägg. Vilket gjorde så att man inte kunde se den förutom valvet mitt i väggen. Trappan var av sten och jag släppte Shaynas hand.                                             

   Långsamt började jag gå uppför trappan och hon hängde med lite senare. Trappan var ganska lång och rätt mörk ända upp till vindsvåningen som låg väldigt långt upp i katedralen. Shayna sprang förbi mig uppför trappan. Jag ökade på stegen och kom upp till ett ljust 'rum' där de stora och berömda klockorna höll till. Ingen Shayna här. Jag kunde skymta rörelser bakom ett skynke längst bort i rummet. Med lätta och tysta steg gick jag och hörde gitarrljud. "Shayna" sade jag tyst. Jag drog undan skynket en bit och såg henne sitta på trägolvet med en gitarr i knät. "Kan du spela?" frågade jag och hon nickade. "Jag har lämnat kvar denna gitarren här för längesen, gömd bakom en massa saker. Så jag kan komma hit och bara spela och, ja, sjunga också. Jag har inte visat detta stället för någon, då det varit här jag funderat och spelat." stället lät väldigt betydelsefullt för henne. "Kan du sjunga?" hon ryckte på axlarna som svar. "Få höra då." hon såg förvånat upp på mig och himlade med ögonen. "Bara en helt random låt eller en jag själv skrivit?" Skrev hon egna låtar också? Denna tjejen var allt för bra för att vara sann. "En du själv skrivit" jag ville höra hur hon formulerade sig i musik. "Måste bara stämma gitarren" sa hon och gjorde det. Hon hittade en liten pall i ett hörn och satte sig på den. Hon trummade på gitarren lite och började spela.

(låten heter lightweight, av demi lovato om ni vill höra den. Hitta den inte på youtube... )

The slightest words you said

Have all gone to my head

I hear angels sing, in  your voice  

When you pull me close

Feelings I've never known

They mean everything

And leave me no choice

Light on my heart

Light on my feet

Light in your eyes

I can't even speak

Do you even know

How you make me weak

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart

Make a promise please

You'll always be in reach

Just in case I need

You there when I call

This is all so new

Seems too good to be true

Could this really be

A safe place to fall

Light on my heart

Light on my feet

Light in your eyes

I can't even speak

Do you even know

How you make me weak

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart                                             

Keep me from falling down

Drowned in your love

It's almost all too much

Handle with care

Say you'll be there

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart

Keep me from falling apart

Keep me from falling apart

Oooh

Falling apart         

"Wow" var allt jag fick ur mig . "Har du skrivit det där?" hon nickade försiktigt. Hon var begåvad, inget snack om den saken. "Vad tyckte du?" frågade hon osäkert. Vad jag tyckte. Det var fantaskiskt. En underbar röst. Sjukt bra text. En hit. Tusen saker. "Det var en vacker upplevelse" sa jag och hon började skratta. Oops, det kan ha låtit väldigt töntigt. "Jag står för jag säger, Shayna" sa jag och hon tittade på mig på ett konstigt sätt. "Vad?" frågade jag. Hon himlade med ögonen och började förklara. "Ingen annan, förutom mina föräldrar vet om att jag älskar att sjunga. Inte ens Elise. Eller Christopher. Mina vänner Peder och Giovanni har inte en susning. Det är ganska personligt om du frågar mig. Jag blir väldigt lätt nervös inför andra om jag ställs för det." "Du har inget att vara nervös för" sa jag självsäkert. 

_________________________________

okey, inte långt men ett kapitel iaf. So freaking sorry att jag inte har lagt upp ett enda litet kapitel. Tänkte börja skriva på nästa kapitel imorgon om jag orkar -ska spela fotbollscup i vänersborg, inomhus- skriva då.

Puss my luved ones!!!

Previously:

"Är detta ett skämt?" sa jag på snabb franska. "Excuse me, Anna Chantavoine, right?" sade kvinnan som var i trettioårsåldern. "Ja det är jag, ursäkta min dotter. Hon hade ingen aning att jag skulle möta er" sa min mamma på flytande engelska. Min mamma pratade med en kändis som nu satt precis framför mig, ca sjuttio centimeter ifrån. Inte vilken kändis som helst heller. Justin Bieber! Jag var inte ett fan eller en belieber eller vad man nu kallar det. Men man kan inte undgå att bli stum om man satt en knapp meter ifrån den mest kända artonåringen i världen. "Vad heter du?" frågade han mig, herregud Bieber pratade med mig. Oh. My. God. "Eeeh" jag avbröt mig själv "Shayna". Han log ett charmigt leende som skulle kunna få vem som helst att smälta. "Vilket fint namn" sa han och jag rodnade. Åh nej, varför måste mina kinder svika mig just nu? "Tack"

___________________________　

 Justins perspektiv

Hon var söt, Shayna. Riktigt söt. Hennes mamma verkade vara ett proffs. Inom producent området då alltså. Självsäker och verkade vettig. Dessutom så trivdes jag i deras sällskap. Vi -eller jag- hade motvilligt gått därifrån när mötet var slut för att sedan gå hem till hotellet och inte göra något speciellt. Detta var min vardag, den skiljer sig inte så mycket från vanliga tonåringars. Men ändå så gör den det. Alla hade ju inte det som jag hade. Scenlivet, musikbranchen och mycket mer. "Jag gillar dem" sa jag till min mamma, Scooter och Kenny på väg mot hotellet. "Producenten och hennes dotter?" frågade mamma. Jag nickade. "De, eller hon, eller vad man nu ska säga. Det känns bara rätt med dem" konstaterade jag. Hon var inte som alla andra som gick rakt på sak. Det verkade som om hon hade tänkt ta ett steg i taget vad som gäller min musik. "På vilket sätt menar du?" frågade Scooter plötsligt med höjda ögonbryn. "Asså, jag vet inte, det känns bara så. Jag kände mig trygg, avslappnad och jag trivdes i deras sällskap helt enkelt" sa jag med ett leende på läpparna. Kenny såg på mig med ett brett flin, och jag förstod precis vad han menade med det. "Man! Inte så!" utbrast jag skrattandes och knuffade honom lite lätt på axeln. "Hon var söt" sa mamma och såg på mig med glittrande ögon. Hon var söt, det var hon. Det var något annat också. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. "Jag vet" sa jag som ett svar på mammas ord. Vi stod utanför entrén till hotellet och allas ögon föll på mig då jag uttalade de två orden. De flinade bredare än vad Kenny gjorde förut och det fick mig att vilja... vadå? Jag har ingen aning men något i alla fall. Jag öppnade dörren och gick in med riktning mot hissarna.

Inte mitt fel att producenten hade en söt dotter. Nope, inte mitt fel alls.

Hissen öppnades och jag steg in. Tryckte på nr 6, då det var den våningen mitt hotellrum låg på. Ändå var det takvåningen. Hissen var ovanligt långsam tills det att den öppnade sina dörrar vid sjätte våningen och jag steg ur den och sedan mot mitt rum. Öppnade dörren och gick in. Satte mig på sängen och slängde av mig kepsen jag hade på mig. Känslan hade försvunnit förut men nu kommit tillbaka. Jag drog en hand genom mitt hår och suckade frustrerat. Jag reste mig upp och gick fram och ställde mig vid de stora fönstrena och blickade ut över paris. Det var vackert. Jag hade velat dela den där stunden med någon. Någon speciell. Som jag tyckte om och som tyckte om mig. Just då hade den tomma känslan tagit över hela mitt väsen. Jag var plötsligt väldigt deprimerad och hade ingen lust att göra något. Denna känslan hade funnits ett tag nu, men jag hade inte berättat det för någon då jag trott att den skulle försvinna. Men ack så fel jag hade haft. Den vill hela tiden komma tillbaka och missförstå mig inte när jag säger hela tiden. Lyckas alltid hitta sig tillbaka, när jag försöker stänga av den och alla mina känslor.  Alltid misslyckas jag .

Det hade gått några timmar och jag hade som sagt inte gjort något speciellt. Jag kände hu det vibrerade i min ficka och min hand drog ut en svart Iphone 4s. Den var inte min då jag hade en 5a. Nej det måste vara... Hur?... Men om det inte var min så... Jag tänkte tillbaka på dagen och mindes något.

"Kolla här" sa Shayna och räckte fram sin telefon som jag artigt tog emot. Det var en bild som föreställde henne och en annan person som var motsatsen till Shayna utseendemässigt. Hon var brunhårig och hade bruna ögon. Enligt mig så var hon inte hälften så vacker som Shayna var, eller söt. De såg väldigt lyckliga ut där de stod framför Eiffeltornet. Eller hon såg lycklig ut. Hon var var väldigt vacker på bilden. "Vad heter hon?" frågade jag. "Elise" sa hon och log stolt "Hon är min bff. Vi gör allt tillsammans". Jag klistrade på ett leende och kände hur mycket jag saknade mina egna vänner. "Hur klarar du det?" frågade hon och tittade på mig. "Vad?" frågade jag och tittade upp från telefonen. "Vara ifrån dina vänner såpass mycket? Själv hade jag dött av saknad. Mina vänner betyder allt för mig." Jag förstod vad hon menade, jag klarade det nästan inte. Men det var ett val som jag hade tagit för längesen. Det följde med kändisskapet. "Jag vet inte, ärligt talat. Jag saknar dem hur mycket som helst men försöker att inte visa det. Vissa kan se men jag lyckas nästan alltid att dölja mina känslor för andra. Det är ett rent... Ja, jag tror du skulle förstå om du stod där jag står just nu. Vännerna betyder allt som du själv sa." Jag brukar inte prata om mina känslor så där öppet inför folk men jag kunde inte låta bli helt enkelt.

Jag hade nu en anledning för att träffa henne igen. Hennes mobil låg i mina händer och jag skulle ge tillbaka den imorgon, hade jag bestämt. Hon hade ingen kod på den vilket var rätt annorlunda för min del, så jag låste upp den och kollade igenom hennes kontakter för att hitta hennes mammas nummer. Jag hittade det och ringde henne. Det gick ungefär tre signaler innan någon svarade. "Hej Shayna, är inte du på ditt rum just nu?" det hon sa fick mig att skratta tyst. "Det är inte Shayna, hon glömde sin mobil. Det är jag. Justin." svarade jag me ett leende placerat på mina läppar. "Åh, jag trodde bara att hon var för lat för att gå ut ur sitt rum" . "Nejdå, det var bara jag som undrade om jag skulle kunna komma över till er imorgon eller någon annan dag för att lämna tillbaka hennes telefon" sa jag och väntade på ett svar. "Ja, självlart kan du det! Du är mer än välkommen ska du veta." Jag skrattade lite åt hennes svar och frågade "Finns det nån chans att jag skulle kunna utbyta några ord med henne?". "Jag har inget emot det, vänta lite bara" Jag gjorde som hon sa och väntade en liten stund för att sedan höra en lite bekant röst säga "Hej det är Shayna". Jag drog efter andan och började tala. "Hej Shayna, det är Justin".

Shaynas perspektiv

"Hej, Justin. Saknat mig redan?" sa jag förvånad över att jag pratade med honom på telefon. "Ja, det kanke jag har" jag kände hur mina kinder hettade till och hörde han fortsätta "Du glömde din mobil" Åh nej. Inte min mobil. "Vad har du gjort med den?" frågade jag. "Inget, jag svär". Jag trodde på honom. Gud detta var helt overkligt. Träffa en världkändis på dagen och sedan prata med denne kändis senare samma dag på telefon. Livet var allt underligt. "Lova..." sa jag med spelad tveksamhet. Det var kul, på något konstigt vis. Jag hörde hur han suckade. "Jag lovar". Han måste redan vara hur trött som helst på mig. Det blir alla. "Bra, då kan du väl lämna den till mig imorgon efter jag slutat skolan." Jag avbröt mig själv och tänkte efter. "Klockan 15.45 slutar jag, så vad sägs om 16.05?" Detta var sjukt. Jag nöp mig själv i armvecket för att se om det här var en dröm. Det stack till och jag öppnade mina ögon. Nepp, verklighet. "Låter bra, vart?" Vart, ja vart skulle man möta Justin Bieber för att få tillbaka sin mobiltelefon? En bra fråga. Kanske... eller inte. Eller jo... Nej. "Möt mig vid parc belleville." "Visst."

_________________________________

Ett kort mellankapitel!!  Hope u like it :)

Previously:
"Vad skulle jag gjort då?" utbrast min såkallade mamma. "Stannat i din j*vla, f**kin håla är vad du skulle gjort!". Pappa såg på mig med höjda ögonbryn och nickade fort för att visa att han var på min sida. Min mamma tog några steg fram mot min säng för att säga någonting åt mig men jag hejdade henne. "Du har även ingen som helst rätt att säga åt mig hur jag ska bete mig, den rätten förlorade du för längesen" sa jag och jag visste att det var sant. Hon backade några steg och förblev tyst. "Om ni ursäktar mig så ska jag återgå till det jag höll på med." och med det hade min pappa som varit beredd på vad jag skulle göra backat ur mitt rum medan min mamma stod precis på tröskeln. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde och hörde sedan ett smärtfullt skri. Jag log smått för mig själv och satte mig på sängen med gitarren i knät.
_________________________

Skolan var lika tråkig som vanligt. Skåpen var sönderklottrade, någon mobbare hotade en elev att ge honom hans lunchpengar, folk som krockade in i varandra, tappade böckerna och kollade sedan romantiskt in i varandras ögon. Samma som alltid, och det fick mig att vilja spy. Klockan ringde in och jag höll för mina öron. Jag hatar det ljudet på morgnarna. Måndagmorgon och vi hade fysik, tråkigare ämne får man leta efter. Jag såg en skymt av Elise som skyndade sig genom korridoren för att hinna till sitt skåp i tid. "Hey Elise! Här borta!" ropade jag och hon såg genast mer avslappnad ut. "Åh, hej Shayna. Trodde att jag skulle bli försen" sa hon lättat. Jag log smått. "Det blir VI också om DU inte skyndar på lite" sa jag retsamt. Hon återgick till att vara sressad och nervös igen. När hon fumlat klart med sina nycklar och fått ut sina saker ur skåpet hade nästan alla gått in i klassrummet. Vi småjoggade den sista biten och kom in i sista sekund. Vi satte oss på våra vanliga platser eller snarare de som var reserverdade för oss längst bak. Om det var något som var bra med skolan så var det respekten alla hade för mig och Elise. Elise för att hon var vacker och otroligt söt men mig var de bara rädda för att jag skulle få ett av mina oväntade utbrott. Trodde jag, eller det kändes så. Lektionen var lång och som sagt en av de tråkigaste. Läraren pratade med en tysk-fransk dialekt av något slag. Ingen bra kombination alls. Eleverna ställde så många onödiga frågor som möjligt för att få tiden att gå fortare, men misslyckades. Den kändes lika lång som vanligt. Resten av dagen gick ändå lite snabbare då vi hade idrott, lunch, musik och en kort lektion i labbet. Klockan ringde ut och tanken på att det var lov bara två och en halv vecka senare var väldigt lockande.

Justins perspektiv

Jag vaknade upp i mitt överdrivet stora och lyxiga hotellrum med perfekt utsikt över Paris. Sängen var vit och dekorerad med olika guldfigurer och konstverk. En vit divansoffa prydde i mitten av rummet följt av andra vita möbler och en dyr LED-tv upphängd på rummets västra vägg. En stor balkong med om möjligt ännu mer perfekt utsikt gjorde det hela ännu mer överdrivet. Det fanns även ett litet kök som inte var till användning då man kan betsälla upp roomservice. I Paris skulle jag och mitt crew spela in den nya plattan då det fanns några duktiga producenter där. Vi skulle nog bli kvar här ett tag. Suck. Jag skulle sakna mina vänner något enormt där hemma. Det knackade på dörren och in for ett ansikte jag sent skulle glömma. "Justin?" sa min mamma som för att se i fall jag hade vaknat än. "Jag är vaken" sa jag som en bekräftelse på hennes fråga. "Vi tänkte gå ut fika lite, följer du med?" frågade hon. "Visst, kan jag väl" svarade jag med ett leende på läpparna. "Förresten vi ska även möta upp en av producenterna medan vi är ute". Jag nickade långsamt och svarade enkelt "Ok, gör inget för min del". Hon gick ut och jag steg upp ur sängen för att hitta något att ha på mig. Jag gick med trötta steg mot min resväska då jag vart så trött så att jag inte hade orkat packa upp allt dagen innan. Jag öppnade den och hittade snabbt en vit t-shirt som jag satte på mig följt av militärmönstrade byxor, gula skor, en jeansväst ovh en keps som jag satte bak och fram på mitt huvud. Med sedan piggare steg på väg mot dörren öppnade jag den hastigt och gick genom korridoren. Hissen öpnnade sina dörrar och lät mig gå in för att sedan mötas av min egen spegelbild. Den killen som tittade på mig såg precis ut som jag men jag kubde ändå inte undgå att känna en underlig känsla inom mig. Fysiskt var allt helt okej. Men psykiskt? Det var fortfarande den där känslan som gnagde inom mig. Något som fortfarande saknades. Det måste låta riktigt egoistiskt men det är så. Det saknades något. Inga föremål. Nej det hade jag gott om, så det räckte och blev över faktiskt. Det ringde till i hissen som en signal för att man var på entré våningen. Det var då jag väcktes ur mina tankar om känslor och saknad. "Justin!" ropade Scooter med sällskap av mamma och Kenny. Jag vände riktning och började gå mot dem med ett fejkat leende på läpparna. "Vi skulle ju till att gå, tar du sällskap med oss?" sa Scooter som just då stod i en gest som såg ut som att han skulle bjuda upp mig på en dans. "Självklart!" sa jag och krokade fast min arm med hans. "Mötet med producenten är inte förrens klockan halv tre i fransk tid" mamma avbröt Scooter "Så vi tänkte utforska staden lite, du vet, skapa minnen" sa hon och blinkade med ena ögat. Jag kunde inte låta bli att le stort. "Som sagt, det går bra för min del". Känslan gnagde på och om det var något som jag skulle ändra på i tiden i Paris så var det just den känslan.

Shaynas perspektiv

Väl hemma hade jag blivit tvingad av min pappa att spendera min fria tid med min mamma. Absolut inte nöjd över hans beslut gick jag med på det. Det jag visste av egna erfarenheter var att aldrig stå upp mot min pappa om han var fast besluten vid nåt. Även om man hade de bästa mot argumenten som någonsin funnits. Och nu var det att ge min såkallade mamma en chans. En chans var allt hon skulle få. Sumpade hon den var det ingen idé att be om en ny. Nu ska hon visa mig vad hon har hållt på med de senaste åren. Hennes arbete hade jag noll koll på vad det var. Jag hade bytt om från de kläder jag hade haft i skolan till en gräddvit skjorta med uppkavlade ärmar till armbågarna, och ett par slitna shorts då det var lagom varmt ute. Skjortan var instoppad i shortsen och satt fast med ett läderbälte, flera armband prydde min vänstra arm och ringar satt på båda händerna. Ett halsband satt fint runtom min hals, vid knapparna på skjortan hade jag hängt att par solglasögon och som pricken över i:et hade jag en brun handväska hängandes i min hand. Håret var naturligt lockigt och jag la det över min ena axel.

Klockan var två och vi hade köpt varsin latte på Starbucks som vi nu gick runt med. Min mamma skulle på ett möte halv tre så vi hade inte så lång tid kvar innan dess. Vi skulle till ett litet men klassikt café mitt i centrala paris. Det var ett av de där caféerna som jag aldrig hade haft råd med att gå till. Jag blev faktiskt ganska nyfiken på vad min mammas yrke var. Om det skulle gå framåt såhär så kanske, bara kanske kunde jag acceptera ett liv med henne. Men det var inte bekräftat än. Hon måste försöka lite mer en att bara ta ut mig på en shoppingtur och en fika på ett dyrt café. Vi gick in i en alltför dyr butik för mig och jag övervägde att gå ut när jag såg den första prislappen. Men min mamma hejdade mig. "Välj en" sa hon seriöst och pekade mot hörnan med vackra klänningar. "Nej, jag kan inte. För dyrt" sa jag och såg ner i golvet. "Oroa dig inte för det, gå nu. Välj en" sa hon ännu seriösare. "Men klänningarna här kostar ju en halv förmögenhet" sa jag i ett försök att få henne att sluta. "Jag är en vän till ägaren, jag fixar det, oroa dig inte, gå nu och välj en kvinna!" sa hon i en skämtsam ton och jag började skratta smått. Jag gick med spända steg och kände hennes blick i ryggen på mig. Klänningarna fick mig att tappa andan och jag föll pladask för en torkosblå färgad klänning. Den var inte alls för mycket, kanske prislappen då. Men den var vacker och inte en massa onödiga detaljer. Den föll i min smak perfekt. Jag tog med mig den in i provrummet, drog snabbt och smidigt av mina egna kläder och på med klänningen. Den satt perfekt och jag gick ut ur provrummet för att visa min mamma och butiksägaren. "Mamma?" sa jag försiktigt och hon vände huvudet mot mitt håll, detsamma gjorde butiksägaren. "Hur ser jag ut?".

Klänningen hade vi köpt utan tvekan var mammas ord. Vad har hon gjort för att ha råd med detta tänkte jag och höll ett hårt grepp om min påse och de andra grejerna som jag bar på. Klockan var nu kvart över två då vi gått en kort stund. Det gick förvånandsvärt fort att hitta klänningen fast det kanske inte var någon speciell överraskning. Vi var mitt i Paris nu, en kvart innan och några hundra meter kvar till caféet där mötet skulle äga rum. Vi gick förbi butik efter butik fyllda med väskor, skor, accessoarer och mycket mer. Hon gick snabbt, faktiskt som om hon var stressad över något. Men det kanske var ett väldigt viktigt möte. Ja, det var det nog, tänkte jag och började gå i samma takt som hon. Efter bara ett par minuter var vi framme vid caféet, hon öppnade dörren och gick in. Jag följde hennes exempel och gjorde samma sak. Hon gick längst in i caféet där det var lite mer avlägset men mysigare belysning. Det var väldigt klassiskt och modernt på samma gång. Vita vägar med klassiskt dekorerade paneler och lister. Gamla men vackra tavlor prydde fint på väggarna. Hon satte sig i den mjuka soffan mot väggen längst in. Framför soffan stod det ett elegant bord och sedan några fina stolar på andra sidan bordet. Jag satte mig bredvid henne och frågade "Nej men nu måste du berätta?". Hon höjde frågande på ögonbrynen "Om vad?". "Hur har du råd med allt detta egentligen?". Hon skulle precis till att öppna munnen när jag hörde dörren till caféet öppnades och det plingade till för att visa att någon kommit in. Jag vände mitt huvud åt dörren och blev fullkomligt ordlös när det satte sig personer vid vårat bord. Jag nöp mig själv diskret i armvecket för att se om det var en dröm. Nepp, verklighet. Vad skulle jag göra? Springa ut och gömma mig. Nej det var för sent. Hade jag något val än att bara sitta kvar? Tydligen inte. Jag slängde en hotfull men frågande blick mot min mamma. "Är detta ett skämt?" sa jag på snabb franska. "Excuse me, Anne Chantavoine, right?" sade kvinnan som var i trettioårsåldern. "Ja, det är jag, ursäkta min dotter. Hon hade ingen aning om att jag skulle möta er" sa min mamma på flytande engelska. Min mamma pratade med en kändis som nu satt precis framför mig, ca sjuttio centimeter ifrån. Inte vilken kändis som helst heller. Justin Bieber! Jag var inte ett fan eller belieber eller vad man nu kallar det. Men man kan inte undgå att bli stum om man satt en knapp meter ifrån den mest kända artonåringen i hela världen. "Vad heter du?" frågade han mig, herregud Bieber pratade med mig. Oh. My. God. "Eeeh" jag avbröt mig själv "Shayna". Han log ett charmigt léende som skulle kunna få vem som helst att smälta. "Vilket fint namn" sa han och jag rodnade. Åh nej, varför måste mina kinder svika mig just nu? "Tack".

_________________________________

Detta kapitel tog flera timmar att göra så hoppas att ni gillar det, förlåt om ni hittar några stavfel, isåfall be mig att redigera det :)

Kommentera!!

Puss Emma♥

Previously:

Jag följde tillbaka några fans på twitter innan jag snabbt loggade ut och låste min Iphone 5. Jag satt i mitt privatjet på väg mot Paris. Jag älskade den staden, den såkallade kärlekens stad. Jag hade aldrig trott att musiken skulle ta mig såhär långt. Det fanns inte på världskartan helt enkelt. Att åka runt i världen och besöka olika platser var bara en bonus, det var inte det viktiga. Att göra det jag älskar; stå i rampljuset framför tusentals fans och göra folk glada var det viktigaste för mig. Men det saknades något i mitt liv. Jag är inte den personen som ber efter mycket, vill jag ha något fixar jag det själv. Men det var inte något som någonsin kunde köpas, det visste jag. Man behövde bara rätt tillfälle.

_______________________________

Shaynas perspektiv

Jag gick in genom porten till min och min pappas lägenhet för att sedan stiga in i hissen. Som alltid stannade den på trettonde våningen och jag steg ur den som så många gånger tidigare. Jag kunde höra redan innan jag öppnat dörren röster inne ifrån. Den ena var min pappas och den andra måste vart min mammas. Det kändes så ovant och konstigt att tänka henne som min mamma. Men jag hade ändå inte accepterat henne ännu. Istället för att bara gå rakt in i lägenheten och behöva övertala dem att sluta gräla, så ringde jag på dörrklockan. Som för att avsluta deras gräl på det viset. Min pappas steg var högljudda och han var inte glad. Dörren öppnades och han fick syn på mig. Jag ångrade redan då att jag gått hem. "Shayna?" sa han sammetslent och lättat. Men jag knuffade mig förbi honom, sparkade av skorna och gick med snabba och bestämda steg mot mitt rum. Dörren var redan öppen då jag lämnat den så dagen innan. Det kändes annorlunda i rummet och det var det. Sängen var bäddad, alla böcker stod prydligt i bokhyllan och det låg inga kläder på golvet. Jag fick syn på min gamla gitarr och insåg hur längesen det faktiskt var jag spelade på den. Jag kom i håg hur omöjlig jag var att kommunicera med när jag spelade då jag satt och bara fokuserade på att sätta alla strängar rätt. Min pappa hade blivit galen då. Jag kände hur det ryckte till i mina mungipor och gick sedan fram till den och stämde den rätt. Sedan satte jag mig på min nybäddade säng och lät mina fingrar smidigt leka med strängarna. Jag levde mig in i musiken såpass mycket att jag hörde min egen röst sjunga i takt till gitarrens ljud.

(tänk er att det ska vara akustiskt)

It's probably what's best for you

I only want the best for you and if I'm not the best then your stuck

I trie to sever ties and I ended up with wounds to bind

Like you're pouring salt in my cuts

Det var en sak till om mig. Jag älskade att sjunga mer än något annat. Och jag var bra på det.

And I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Dörren öppnades men jag brydde mig inte jag var i min egna lilla värld där bara jag och musiken existerade just då. Jag hörde min mammas röst som undrade vad jag höll på med, då min pappa svarade "Vänta och lyssna...".

Even though I know what's wrong

How can I be so sure If  you never say what you feel,  feel

I must have held your hand so tight

You didn't have the will to fight

I guess you needed more time to heal

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

ooooh whooaoa ooohh yeah

ooooooohh ooaa ooooaa oooa ooa oo Yeah

You must be a miracle worker

Swearin' up and down

You can't fix what's been broken, yeah

Please don't give my hopes up, no no

Baby, tell me how could you

Be so cruel

It's like you're pouring salt on my cuts

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

ooooh, oooh ooooh, hmm oh

You never really can fix my heart

Adrenalinet pumpade inom mig och jag hade fått den kicken som jag brukade när jag var i mitt rum och omgavs av musik. Jag menade varje ord även om mina föräldrar inte skulle förstått. Jag hoppades att min mamma förstod, det är ju egentligen bara hon som måste fått mig att känna så här. Dem såg frågande på mig, eller rättare sagt min mamma. Hon hade inte förstått. Min pappa såg helt och hållet förstående ut. Han måste ju ha känt samma sak som jag ändå. Mamma lämnade ju honom också. Så vare sig om hon ville eller inte så skulle hon svara klart och tydligt på våra frågor. Och den största frågan vi båda har och är, "Varför lämnade du oss?" hörde jag även mig själv säga. Jag ville ha ett ärligt svar. En sådan fråga är väldigt svår att besvara men den smällen fick hon ta, det var hon som lämnade mig och pappa ensamma, knappt råd med mat för att överleva de svåraste tiderna. "Jag var inte redo..." sa hon. Verkligen, var det allt hon hade att säga? "Du var inte redo, verkligen? Men tror du att pappa var mer redo än dig då eller? Det är hans förtjänst att jag sitter här nu. Vi hade knappt mat för att överleva! Det enda du gör mot mig just nu är att strö salt i mina öppna sår!" jag avbröt mig själv då jag behövde hämta andan. "Du har ingen som helst rätt att komma tillbaka när jag levt utan dig i sexton och ett halvt år!" fräste jag. "Vad skulle jag gjort då?" utbrast min såkallade mamma. "Stannat i din j*vla, f**kin håla är vad du skulle ha gjort!". Pappa såg på mig med höjda ögonbryn och nickade fort för att visa att han var på min sida. Min mamma tog några steg fram mot min säng för att säga någonting åt mig men jag hejdade henne. "Du har även ingen som helst rätt att säga åt mig hur jag ska bete mig, den rätten förlorade du för många år sedan" sa jag och jag visste att det var sant. Hon backade några steg och förblev tyst. "Om ni ursäktar mig så ska jag återgå till det jag höll på med." och med det hade min pappa som varit beredd på vad jag skulle göra backat ur mitt mitt rum medan min mamma stod precis på tröskeln. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde och hörde sedan ett smärtfullt skri. Jag log smått för mig själv och satte mig på sängen med gitarren i knät.

_____________________________

Sorry för ännu en tråkig del men vill komma in i hennes liv och så innan den drar igång helt och hållet:)

Puss♥

Kommentera!! Det glädjer mig ifall ni gör det, verkligen.

Previously:

Hon var blond och blåögd som jag men ändå var det något bekant med henne. "Shayna Danielle Tonia Chantavoine" han avbröt sig själv och tittade sorgset ner i sitt knä när han uttalade mitt fullständiga namn (medan jag själv grimaserade när han sa mitt andra andranamn, jag gillade det inte, låter som tonfisk ju) för att sedan växla blicken mellan kvinnan och mig. "Detta är din mor". sa han snabbt och jag blängde på honom några sekunder för att sedan rusa in till mitt rum. Jag plockade snabbt och smidigt upp min mobil och ringde Elise. "Shayna?" svarade hon med en orolig ton på sin röst. "Elise?". "Ja". Min röst sprack och jag sa förtvivlat "Kan jag sova hos dig inatt?"

___________________________

Vägen till Elise var lång och tråkig då man gick förbi alla fina områden som man själv inte hade råd att bo i. Höga byggnader av betong och sten var prydda med dekorationer av alla möjliga slag. Floden var stor och bred där det strömmade vatten under bron där jag gick.  Jag behövde tid att tänka igenom allt detta. Elise visste fortfarande inte anledningen till att jag ringt henne så hastigt och bara sagt några få ord. Min mamma. Hon stack när jag var några månader gammal. Kom tillbaka efter sexton och ett halvt år. Varför? Hon hade kunnat stanna kvar i sin lilla håla där hon suttit och medvetet undvikit mig och mitt liv i hela sexton år, istället för att komma hit igen. Det förstörde ju saker och ting bara. Jag och pappa levde ett hyfsat bra liv i våran lilla och gamla lägenhet i utkanten av paris. "Fan" mumlade jag för mig själv när jag nästan var framme. Jag hade omedvetet råkat gå in i någon där jag gick försjunken i mina tankar. "Ursäkta min klumpighet, jag såg dig inte" sa jag när jag senare tittade upp på personen som jag gått in i. Jag gav från mig ett högt men klingande skratt när jag insåg att det var min självaste pojkvän jag råkat krocka med. Världen var verkligen liten allt. Han kupade sina händer om mina kinder och kysste mig mjukt. "Ursäkten godtagen" sa Christopher och kysste min panna. "Vart är du på väg då?" frågade han och gick hand i hand med mig. "Hem till Elise, trubbel hemma, du vet..." jag avbröt mig själv och tittde ner i marken för att inte visa hur mina ögon tårades. "Vad har hänt, Shay?". "Ännu en fråga" tänkte jag och gav ifrån mig en lång suck. Han lyfte min haka med två fingrar och jag blev tvungen att se honom i ögonen. "Vad?". Jag tog ett djupt andetag och sa sedan "Min mamma har hänt". Jag lät en tår falla ner från min kind och han torkade förskitigt bort den med sin tumme. Han drog in mig i en lång omfamning och viskade att allt skulle ordna sig. Det var just de orden jag hatade mest av allt. Allt ordnar sig. Den största lögnen som kan uttalas. Men istället för att påpeka det inför honom så drog jag mig långsamt ur omfamningen och svarade artigt "Tack, Elise undrar nog vart jag är nu men jag ringer dig, älskar dig". Jag kysste honom snabbt på kinden och med tunga steg gick jag i riktning mot Elise's hus. Jag svängde snabbt in på hennes gata och såg genast henne överdrivet stora och lyxiga hus. Jag älskade att vara hos henne, man kände sig avslappnad där. Inte på grund av huset, det var hennes familj som  var omöjlig att inte tycka om. De kändes som min egna. Hennes storbror Charlie kallade mig för sin lillasyster eftersom det var den relationen jag hade med alla i hennes familj. Elise var inte bara min bästa vän för evigt utan hon var som en syster för mig. Jag vände mig alltid till henne först om något hade hänt. Precis som nu, även om hon inte visste vad som hade hänt ännu. Jag tog några försiktiga steg upp på hennes trappa. Det hade börjat mörkna. Jag kollade på den lilla skylten på dörren. Désaugiers stod det. Hennes efternamn lät så mycket bättre än mitt. Chantavoine. Jag tryckte på den mässingsdekorerade dörrklockan och ett dämpat ljud hördes inne ifrån. Förgäves tittade jag på den perfekt målade ljus-lila-rosa fasaden på huset och letade efter ett enda misstag, men misslyckade självklart. Dörren öppnades och ut tittade Elise's mamma Chayanne. "Shayna, kom in gumman" sa hon medlidande. Elise måste ha berättat att jag skulle sova där och att det var ganska akut. Jag drog snabbt av mig skorna och gick in. Chayanne ställde sig vid botten av den elganta trappan och ropade "ELISE! Shayna är här!". Ner för trappan rusade en orolig men ändå glad Elise. Orolig för vad jag skulle berätta, men glad för att jag var där. Hon gav mig en hastig blick som för att jag skulle följa med henne upp till hennes rum där vi kunde prata ostört.

"Och det är därför jag ringde dig så plötsligt" sa jag när jag hade berättat vad som hade hänt. Hon kom fram till mig och skulle precis ge mig en tröstande kram innan jag hejdade henne. "Snälla, säg inte att allt kommer att ordna sig" sa jag lessamt. "Nejdå, alla tonårstjejer vet att det är olämpligt att säga något sådant vid dessa tillfällen, så därför säger jag att jag älskar dig och att jag finns här för dig..." sa hon menande och jag log tacksamt. Typiskt Elise, hon visste precis vad som kunde få mig att le. "Vad skulle du säga om vi sticker och köper en massa godis och dricka som vi sen kan trycka i oss framför en film?" sa hon och jag blev genast gladare av hennes ordval. "Det var sjukt längesen jag såg The Notebook" sa jag och log brett. Hon besvarade mitt léende med ett minst lika brett. Hon hade satt på sin dator och loggat in på spotify. "Men först måste vi bara släppa loss till Olly Murs" sa hon och flinade.

Morgonen därpå vaknade jag efter en god natts sömn och bestämde mig för att väcka Elise. Jag lutade mig med ansiktet närmare hennes öra och blåste lite löst i det. Hon fnittrade till.  Jag blåste lite starkare och hon skrek till. "Scchh!" sa jag och satte mitt högra pekfinger framför min mun. Hon försökte att se sur ut men misslyckades totalt. Jag skrattade och tog fram min mobil. Jag låste upp den och möttes av 7 missade samtal och 20 meddelanden av pappa. Suck. Jag ville inte prata med någon av mina föräldrar just nu. Jag behövde tid, dock visste jag inte hur mycket.

Justins perspektiv

Jag följde tillbaka några fans på twitter innan jag snabbt loggade ut och låste min Iphone 5. Jag satt i mitt privatjet på väg mot Paris. Jag älskade den staden, den såkallade kärlekens stad. Jag hade aldrig trott att musiken skulle ta mig såhär långt. Det fanns inte på världskartan helt enkelt. Att åka runt i världen och besöka olika platser var bara en bonus, det var inte det viktiga. Att göra det jag älskar; stå i rampljuset framför tusentals fans och göra folk glada var det viktigaste för mig. Men det saknades något i mitt liv. Jag är inte den personen som ber efter mycket, vill jag ha något fixar jag det själv. Men det var inte något som någonsin kunde köpas, det visste jag. Man behövde bara rätt tillfälle.

_____________________________________

Andra kapitlet;) Inte nöjd och förlåt jag vet att det är jättetråkigt,, men måste alltid ha de där tråkiga delarna i början:( SORRY♥

Kommentera!!!

Det var en tidig lördags morgon i paris och jag hade inte kunnat somna på grund av våra såkallade grannar. "Jag måste påminna min pappa att klaga inför hyresvärden" tänkte jag för mig själv. Min mamma övergav oss när jag var några månader gammal och min pappa hade aldrig velat prata om det med mig. Jag hörde min pappas klumpiga steg komma emot mitt orenoverade baby-rosa rum. "Shayna" sa han innan hann ens hade öppnat dörren. "Ja, du kan faktiskt komma in pappa" sa jag och log smått för mig själv. Min pappa visste aldrig om det var okej att komma in längre, i fall jag skulle få ett litet utbrott på honom då jag hade otroliga humörssvängningar. Han öppnade försiktigt dörren och tog ett halvt steg in. "Frukosten är klar". "Okej , kommer snart" sa jag bara och han skyndade sig tillbaka till köket. Jag satte mig upp i min gamla för att inte säga slitna säng och såg mig omkring. Tapeten var snart ursliten på flera ställen av väggarna. På mitt lilla skrivbord låg det en hög med ointressanta instuderingsböcker och det låg kläder över hela golvet. Mitt  rum var inte så stort men det var allt jag behövde. Vi hade det inte så bra ställt med ekonomin men bara jag hade någorlunda fina kläder och mat i kylskåpet så räckte det för mig. Det kunde även förklara varför mitt rum var orenoverat sedan jag var fem år. Jag steg ur sängen, gick fram till min spegel och satte sedan upp mitt långa, blonda och oborstade hår i en slarvig knut på mitt huvud. Med endast ett par hotpants och ett vitt linne på mig gick jag ut ur mitt rum och genom den lilla korridor i vår lägenhet. I köket satt pappa med en tidning i ena handen och smörgås i den andra. "Nått nytt" hörde jag mig själv säga. " Va?" sa han och tittade upp från tidningen med höjda ögonbryn. "Något nytt" upprepade jag och pekade på tidningen. "Som vadå?" sa han helt i sin egna lilla värld. Jag lyfte en hand från min högra sida och la långsamt min handlflata mot pannan. "Jag undrar om det har hänt något nytt i vårat härliga paris medan jag sov" sa jag så långsamt som jag kunde för att han skulle fatta poängen. "Nej det tror jag inte, men Elise har ringt och..." han avbröt sig själv för att sedan fortsätta." Hon ville att du skulle möta henne någonstans, jag kommer bara inte ihåg vart." sa han snabbt. "Jag ringer henne sen". svarade jag enkelt och satte mig ner framför honom då han fortsatte att titta i tidningen. Elise var min BFF. Vi gjorde allt tillsammans, och jag älskar henne så mycket som en bästavän gör. Hon var raka motsatsen än mig på utséendet då hon var lång, brunette och brunögd. Men på insidan var vi nästan densamma, energiska, spralliga och omtänksamma. Jag hällde upp en skål med flingor åt upp det snabbt för att sedan kila in på mitt rum och leta efter min telefon. Efter mycket letande bland kläder, smink och böcker hittade jag den tillslut. Jag hade en Iphone 4 på grund av att pappa hade haft dåligt samvete eftersom jag aldrig ber om något som han tycker att jag borde ha. Efter mycket om och men hade han övertalat mig och jag hade fått en 4 istället för 4s eller 5. Jag lät fingrarna stryka över glaset och låste sedan upp den. Jag tog mig in på mina kontakter och fick snabbt fram Elise's nummer och ringde henne. Efter en eller två signaler svarade hon. "Hej, det är Elise" sa hon på prydlig franska. "Shayna här, du ringde?" sa jag och förvånades över hur glad jag var. "Hej, älskling. Jag ville mötas någonstans. Klarar inte av att vara ensam på en lördag". Jag höjde på mina ögonbryn även ifall hon inte kunde se det. "En tidig lördagsmorgon, verkligen, hur lågt kan man sjunka" sa jag och hon skrattade smått, bra hon hade hört ironin i det jag sa. "Jag vet inte riktigt, så lågt som du?". "Ha ha. kul, verkligen". Jag hörde hur hon tog ett andetag och svarade sedan. "Jo men kan vi typ inte gå ut och spela fotboll eller nått?". Spela fotboll en morgon i slutet av maj lät faktiskt ganska lockande. "Sure, ska vi ringa Peder, Giovanni och några till då?". Peder och Giovanni gick på våran skola och vi brukade hänga med dem även på fritiden. De var jämnlånga och var båda mörkblonda, men själv hade jag velat kalla dem för två kinder-ägg även i fall de var blonda. De var två riktiga pajaser.

"Passa bollen nu då!" hörde jag Alexander från det andra laget ropa. En av alla de som hade följt med oss till fotbollsplanen. Just då stod det 5-2 till mitt lag, om det var något jag var bra på så var det fotboll. Själv hade jag gjort två mål även om jag brukar känna mig tryggast på backen. Vi hade spelat ett bra tag då alla velat ta en drickpaus, jag kände verkligen hur varm jag hade blivit och även att jag blivit väldigt torr i min hals. "Asså, jag fattar bara inte" sa Peder. "Vad fattar du inte" frågade jag. Han höjde på ett av sina ögonbryn och gav ifrån sig ett långt "eeeh" innan han tog till orda. "Att jag blev slagen av en tjej i min favorit sport". "Det var ju du som släppte bollen innan jag ens hade hunnit behöva försöka". sa jag skämtsamt. Alla stämde in ett kort varande skratt. Min mobil vibrerade i min jacka och Giovanni var snabb med att plocka fram den ur fickan. "Hallå? Giovanni på Shaynas telefon...". Jag drog snabbt ur min mobil ur hans grepp och ursäktade mig för hans handlande. "Shayna, varför tog Giovanni din mobil för då?" sa min pappa och försökte låta allvarlig. Jag lovar att man kunde höra på flera mils avstånd hur oseriös han egentligen var. "Eh, du vet hur han kan vara, förlåt" jag avbröt mig själv och kollade på mina vänner. De skrattade och var dessutom väldigt svettiga. "Vad var det du ville?" sa jag och log för mig själv. "Jag vill att du kommer hem en stund, vi måste prata" sa han nu stenseriöst. Jag blev lite besviken över att jag behövde gå då efter bara 40 minuters spel då klockan var 13.00 "Okej, jag kommer" sa jag medan jag var påväg mot de andra. "Ses" sa jag och sen klickade jag honom. "Hey guys! Måste hem nu, pappa ringde" sa jag ursäktande. "Okej, ses sen eller?" frågade Elise. "Självklart" sa jag och vi gjorde vårat hemliga handslag. "Au revoir" ropade jag för att säga hejdå en gång till.

Jag steg in genom våran dörrport och tog hissen då vi bodde i en liten trea på trettonde våningen. Utmattat öppnade jag dörren till lägenheten och sa "HEMMA!". "I vardagsrummet" svarade min pappa. Jag drog av mig mina leriga fotbollsskor och tog några steg och var sedan framme i vardagsrummet som satt ihop med köket. I den fula men ack så bekväma soffan satt min pappa och en kvinna jag trodde att jag aldrig sett förut. "Vem är det?" sa jag spydigt för att visa hur oförstående jag var. Hon var blond och blåögd som jag men ändå var det något bekant med henne. "Shayna Danielle Tonia Chantavoine" han avbröt sig själv och tittade sorgset ner i sitt knä när han uttalade mitt fullständiga namn (medan jag själv grimaserade när han sa mitt andra andranamn, jag gillade det inte, låter som tonfisk ju) för att sedan växla blicken mellan kvinnan och mig. "Detta är din mor". sa han snabbt och jag blängde på honom några sekunder för att sedan rusa in till mitt rum. Jag plockade snabbt och smidigt upp min mobil och ringde Elise. "Shayna?" svarade hon med en orolig ton på sin röst. "Elise?". "Ja". Min röst sprack och jag sa förtvivlat "Kan jag sova hos dig inatt?"

___________________________

Så då var det första kapitlet ute och jag är inte alls nöjd men det får duga tog flera timmar att skriva. En helt vanlig morgon och förmiddag i Shaynas liv förutom i slutet :)  Vet att det är jätte tråkigt nu i början men vi får se hur det blir sen... Hoppas att ni gillar det :)

KOMMENTERA!!