Previously:

Jag följde tillbaka några fans på twitter innan jag snabbt loggade ut och låste min Iphone 5. Jag satt i mitt privatjet på väg mot Paris. Jag älskade den staden, den såkallade kärlekens stad. Jag hade aldrig trott att musiken skulle ta mig såhär långt. Det fanns inte på världskartan helt enkelt. Att åka runt i världen och besöka olika platser var bara en bonus, det var inte det viktiga. Att göra det jag älskar; stå i rampljuset framför tusentals fans och göra folk glada var det viktigaste för mig. Men det saknades något i mitt liv. Jag är inte den personen som ber efter mycket, vill jag ha något fixar jag det själv. Men det var inte något som någonsin kunde köpas, det visste jag. Man behövde bara rätt tillfälle.

_______________________________

Shaynas perspektiv

Jag gick in genom porten till min och min pappas lägenhet för att sedan stiga in i hissen. Som alltid stannade den på trettonde våningen och jag steg ur den som så många gånger tidigare. Jag kunde höra redan innan jag öppnat dörren röster inne ifrån. Den ena var min pappas och den andra måste vart min mammas. Det kändes så ovant och konstigt att tänka henne som min mamma. Men jag hade ändå inte accepterat henne ännu. Istället för att bara gå rakt in i lägenheten och behöva övertala dem att sluta gräla, så ringde jag på dörrklockan. Som för att avsluta deras gräl på det viset. Min pappas steg var högljudda och han var inte glad. Dörren öppnades och han fick syn på mig. Jag ångrade redan då att jag gått hem. "Shayna?" sa han sammetslent och lättat. Men jag knuffade mig förbi honom, sparkade av skorna och gick med snabba och bestämda steg mot mitt rum. Dörren var redan öppen då jag lämnat den så dagen innan. Det kändes annorlunda i rummet och det var det. Sängen var bäddad, alla böcker stod prydligt i bokhyllan och det låg inga kläder på golvet. Jag fick syn på min gamla gitarr och insåg hur längesen det faktiskt var jag spelade på den. Jag kom i håg hur omöjlig jag var att kommunicera med när jag spelade då jag satt och bara fokuserade på att sätta alla strängar rätt. Min pappa hade blivit galen då. Jag kände hur det ryckte till i mina mungipor och gick sedan fram till den och stämde den rätt. Sedan satte jag mig på min nybäddade säng och lät mina fingrar smidigt leka med strängarna. Jag levde mig in i musiken såpass mycket att jag hörde min egen röst sjunga i takt till gitarrens ljud.

(tänk er att det ska vara akustiskt)

It's probably what's best for you

I only want the best for you and if I'm not the best then your stuck

I trie to sever ties and I ended up with wounds to bind

Like you're pouring salt in my cuts

Det var en sak till om mig. Jag älskade att sjunga mer än något annat. Och jag var bra på det.

And I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Dörren öppnades men jag brydde mig inte jag var i min egna lilla värld där bara jag och musiken existerade just då. Jag hörde min mammas röst som undrade vad jag höll på med, då min pappa svarade "Vänta och lyssna...".

Even though I know what's wrong

How can I be so sure If  you never say what you feel,  feel

I must have held your hand so tight

You didn't have the will to fight

I guess you needed more time to heal

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

ooooh whooaoa ooohh yeah

ooooooohh ooaa ooooaa oooa ooa oo Yeah

You must be a miracle worker

Swearin' up and down

You can't fix what's been broken, yeah

Please don't give my hopes up, no no

Baby, tell me how could you

Be so cruel

It's like you're pouring salt on my cuts

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

ooooh, oooh ooooh, hmm oh

You never really can fix my heart

Adrenalinet pumpade inom mig och jag hade fått den kicken som jag brukade när jag var i mitt rum och omgavs av musik. Jag menade varje ord även om mina föräldrar inte skulle förstått. Jag hoppades att min mamma förstod, det är ju egentligen bara hon som måste fått mig att känna så här. Dem såg frågande på mig, eller rättare sagt min mamma. Hon hade inte förstått. Min pappa såg helt och hållet förstående ut. Han måste ju ha känt samma sak som jag ändå. Mamma lämnade ju honom också. Så vare sig om hon ville eller inte så skulle hon svara klart och tydligt på våra frågor. Och den största frågan vi båda har och är, "Varför lämnade du oss?" hörde jag även mig själv säga. Jag ville ha ett ärligt svar. En sådan fråga är väldigt svår att besvara men den smällen fick hon ta, det var hon som lämnade mig och pappa ensamma, knappt råd med mat för att överleva de svåraste tiderna. "Jag var inte redo..." sa hon. Verkligen, var det allt hon hade att säga? "Du var inte redo, verkligen? Men tror du att pappa var mer redo än dig då eller? Det är hans förtjänst att jag sitter här nu. Vi hade knappt mat för att överleva! Det enda du gör mot mig just nu är att strö salt i mina öppna sår!" jag avbröt mig själv då jag behövde hämta andan. "Du har ingen som helst rätt att komma tillbaka när jag levt utan dig i sexton och ett halvt år!" fräste jag. "Vad skulle jag gjort då?" utbrast min såkallade mamma. "Stannat i din j*vla, f**kin håla är vad du skulle ha gjort!". Pappa såg på mig med höjda ögonbryn och nickade fort för att visa att han var på min sida. Min mamma tog några steg fram mot min säng för att säga någonting åt mig men jag hejdade henne. "Du har även ingen som helst rätt att säga åt mig hur jag ska bete mig, den rätten förlorade du för många år sedan" sa jag och jag visste att det var sant. Hon backade några steg och förblev tyst. "Om ni ursäktar mig så ska jag återgå till det jag höll på med." och med det hade min pappa som varit beredd på vad jag skulle göra backat ur mitt mitt rum medan min mamma stod precis på tröskeln. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde och hörde sedan ett smärtfullt skri. Jag log smått för mig själv och satte mig på sängen med gitarren i knät.

_____________________________

Sorry för ännu en tråkig del men vill komma in i hennes liv och så innan den drar igång helt och hållet:)

Puss♥

Kommentera!! Det glädjer mig ifall ni gör det, verkligen.

 

Manda

19 november 2012 14:53

grymt awesome!!!<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som ni vet har jag i princip slutat blogga. MEN! Jag vill att ni ska veta att jag har en ny novellblogg, med JB tema of course. En ny novell jag börjat skriva på.  Anledningen till att jag slutade på denna är för att jag har kört fast rejält! ...

Jag har tänkt att börja namnge mina kapitel från och med nu!? Eller vad tycker ni? Förlåt så sjukt mycket för att det inte kommit upp något kapitel! Hatar mig själv totalt för detta! Har skrivit på det men typ fastnat och jag ber om ursäkt för det!...

Tjenare! Har fått en svenskauppgift i skolan, som handlar om två barn i trettonårsåldern. De kallas för Nicke och Ninna, de blir kompisar och blablabla... Men skulle iaf skriva en fortsättning på berättelsen och jag hade tänkt publicera min här och n...

Heej!! Skulle vara kul att veta bad ni tycker om novellen än så länge!! Om ni vill ha med en av era ideér i ett kapitel eller liknande,, om ni vill kan ni ju alltid kommentera er idé eller skriva en fråga,, OBS! Jag kommer inte publicera dem om ni i...

Yeah! Känns som om jag fått mer och mer skrivlust nu, hoppas att man kan få till ett antal kapitel denna veckan!! Stay tuned! Love u guys!! Snälla, skulle bli överlycklig om jag skulle få fler kommentarer!!!...