GOTT NYTT ÅR !!!♥♥♥♥♥♥♥

________________________________________________

Ja gott nytt år och en bra fortsättning önskar jag er alla!!!!!

Hoppas att ni alla har haft en helt underbar jul med god mat och fantastiska presenter!!

P.S försöker få till ett nytt kapitel bara för er och man får la hoppas att det blir bra♥

HUGS N' KISSES

EMMA♥

Previously:

"Hej, Justin. Saknat mig redan?" sa jag förvånad över att jag pratade med honom på telefon. "Ja, det kanke jag har" jag kände hur mina kinder hettade till och hörde han fortsätta "Du glömde din mobil" Åh nej. Inte min mobil. "Vad har du gjort med den?" frågade jag. "Inget, jag svär". Jag trodde på honom. Gud detta var helt overkligt. Träffa en världkändis på dagen och sedan prata med denne kändis senare samma dag på telefon. Livet var allt underligt. "Lova..." sa jag med spelad tveksamhet. Det var kul, på något konstigt vis. Jag hörde hur han suckade. "Jag lovar". Han måste redan vara hur trött som helst på mig. Det blir alla. "Bra, då kan du väl lämna den till mig imorgon efter jag slutat skolan." Jag avbröt mig själv och tänkte efter. "Klockan 15.45 slutar jag, så vad sägs om 16.05?" Detta var sjukt. Jag nöp mig själv i armvecket för att se om det här var en dröm. Det stack till och jag öppnade mina ögon. Nepp, verklighet. "Låter bra, vart?" Vart, ja vart skulle man möta Justin Bieber för att få tillbaka sin mobiltelefon? En bra fråga. Kanske... eller inte. Eller jo... Nej. "Möt mig vid parc belleville." "Visst."

__________________________________

SHAYNAS PERSPEKTIV

Jag kände hur vinden tog harmoniskt tag i mitt hår där jag satt på en trevlig liten bänk i parken, och väntade på en person som jag till noll procent kände. Justin? Ja, det var fan sjukt. Att sitta på en bänk i parken. Vänta på en person. Personen råkade vara den mest berömde tonåringen i världen, och han hade varit en av mina närmsta kompisars största idol. Chentelle. Snacka om att om hon visste detta, skulle jag bli överfallen av frågor och konstanterande om hur snygg och söt, för att inte nämna hur het han var. Enligt Chentelle då, jag hade en pojkvän. Christopher hade aldrig varit Elise's favorit av mina killar, men hon har gått med på vad jag känner och är bara glad för min skull. "Shayna?" sade en röst och väckte mig ur mina funderingar. Mitt hjärta hoppade över ett slag när han stod framför mig. "Chris? Vad gör du här?" frågade jag medan jag reste mig upp och kollade förvånat på honom. "Ja, jag tog mig en promenad och på något underligt sätt lyckas vi alltid stöta på varandra när jag är ute" log han. Gud, han är så söt. Jag tog ett steg fram mot honom och drog händerna genom hans mörka hår och jag raderade avståndet mellan våra läppar. Hans mjuka läppar mot mina var nog något av det bästa jag visste. Men vem vet, det kanske inte är det en vacker dag. "Shayna?" hörde jag en annan röst säga och jag blev tvungen att avbryta kyssen. Jag vände mig om och bländades av solljuset men efter ett litet tag hade jag blivit van vid det och kunde urskilja ett ansikte jag sent skulle glömma. "Justin, eh... Hej. Det här är Christopher, min pojkvän." han bara log och tog ett steg fram så han kunde skaka hand med Christopher som såg väldigt chockad ut när plötligt Justin kommit fram. Förstår honom totalt. Inte lätt att veta vad man ska göra när en världskändis plötsligt kommer fram bakom sin flickvän och frågar om det var henne han sökte. "Justin" presenterade han sig själv som och Christopher sa sitt namn till Justin och bla ,bla, bla. Det vanliga när två främlingar träffas. Christopher ursäktade sig själv för något som han behövde göra och gick sedan iväg efter att han pussade mig på kinden. "Så du har en pojkvän?" Det var ingen fråga utan mer som ett konstaterande. "Japp. Han är ett år äldre än mig då. Vänta lite... Min telefon?" Han räckte mig min telefon och jag satte mig ner på bänken igen för att se om han gjort något med den. Jag kollade igenom det mesta och märkte att han hade lagt till sitt nummer. Jag kände hur det ryckte till i mina mungipor och tittade sedan upp på honom med ett brett flin. "Vad?" sa han och jag himlade med ögonen medan jag visade hans eget nummer för honom. Han sprack upp i ett leende och sa "Tänkte mig inte för" Jo verkligen. Man brukar inte direkt lägga in sitt nummer på någon random tjejs mobil om man råkar vara världskändis. "Tänkte dig inte för. Själv tror jag att du har tänkt igenom det väldigt noga. Låt mig se... Du satt säkert på ditt hotellrum, uttråkad och hade allmänt, ja, tråkigt. Du tog fram min mobil. Övervägde ett bra tag om jag skulle ha missbrukat ditt nummer på något sätt, innan du tillslut, efter ett bra tag bestämde dig för att jag inte är den personen som utnyttjar ett nummer till en kändis och läcker ut det till halva Paris. Tro mig, jag vet att du har tänkt igenom det. Man ger inte ut sitt nummer till någon random tjej bara sådär." Han såg på mig med stora ögon och jag insåg att jag glömde att andas. Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut.

"Vad ska du göra nu?" frågade Justin när vi gick runt i parken och pratat lite om allt och inget. "Eh, inte så mycket tror jag. Hurså?" Han såg på mig med glittrande ögon. "Justin.." började jag med osäker röst men längre hann jag inte förrän han hade tagit min hand och började gå i rask takt. "Justin?" han kollade bak på mig fortfarande med glimten i ögat och blinkade mot mig. "Vart ska vi?" han ökade takten och log brett mot mig. "Du får se". Hmm, okej, inte helt oväntat. Vi gick genom hela parken och kom fram till den smala vägen bredvid parc belleville. Jag älskade hela den där parken. Alla växter, träd, statyer och bänkar av olika slag balanserade i en perfekt harmoni. Man kunde känna sig fri men ändå inte. Liksom frihet i en stor stad som paris är ganska ovanligt för min del. Höga dekorerade hus prydde vid sidan av gatan han förde mig på. Jag hade varit där många gånger innan men hade ändå ingen aning om vart han tog mig till för någon plats. Busig var han. Det var jag ännu mer säker på nu.

"Varför är vi här?" frågade jag när jag förvånat såg en av de äldsta byggnaderna i paris. Vi stod precis framför den stora katedralen 'Notre Dame'. "För jag vill se hur det ser ut i verkligheten. Och för att jag älskade filmen 'Ringaren i Notre dame' när jag var liten. Du vet, nyfiken som jag så måste man ju bara kolla in detta" sa han utan några avbrott. Jag tog mina händer på hans axlar och sa "Andas Justin. Andas." Han nickade och tog ett djupt andetag. "Varför ville du se Notre dame med just mig då?" frågade jag nyfiken på svaret. Jag drog bak en enskild slinga som föll ner i mitt ansikte bakom mitt öra, i väntan på svaret.

JUSTINS PERSPEKTIV

Vad skulle jag svara? Skulle jag vara ärlig och säga verkligen varför, eller skulle jag komma med en riktigt dålig ursäkt. Det fick bli en RIKTIGT dålig  ursäkt. "Eh, jadu. Det är inte det roligaste att gå med ett par vuxna personer." jag avbröt mig själv med att ta ett andetag och jag kunde skymta ett leende på hennes läppar. "Och du är den enda i min ålder som jag nu har numret till här." Det lät vettigt i mina öron, men i Shaynas? Osäker var jag. "Okej" sa hon kort och nickade förstående. "Jag hade inte heller velat gå med bara vuxna direkt." 'Pugh, hon gick på det', tänkte jag. Hon öppnade porten till den stora katedralen och insidan fick mig att tappa andan. Pelare, konstverk och skulpturer av alla slag var på väggar, golv och tak. "Wow" hörde jag smita ut från min mun. "Eller hur, det är otroligt. Nu är det folktomt, vilket jag helst föredrar. Annars är det ofta turister och medborgare som det kryllar av här. Jag älskar detta stället, det är ett av mina favoritställen i paris faktiskt. Detta är ett ställe där jag kan vara mig själv om ingen annan är här. Jag brukar gå hit för att tänka och försöka reda ut saker på något sätt. Dock är det väldigt sällan som det är folktomt, jag kommer inte hit annars." sa hon och log. "Andas Shayna, andas" imiterade jag henne. Hon räckte bara ut tungan åt mig som svar och jag flinade tillbaka.

Det tog en stund att studera alla målningar i taket och på väggarna. Hon stod mellan bänkraderna och tittade på mig med ett leende medan jag gick runt och kom fram till en vägg med en stor målning av Jesus på. Med två lätta fingrar drog jag dem över tavlan. Jag var kristen, fast det vet väl hur många som helst här i världen. Jag hörde lätta steg bakom mig och sedan ställde sig Shayna på min vänstra sida. "Tror du på honom?" frågade hon och det var inte en fråga som jag väntat mig. "Ja". "Jag med. Jag tycker att det är viktigt att ha en tro på något eller någon. I svåra stunder kan man vända sig till honom och liksom känna sig trygg på något sätt. Visst jag tror inte att det sitter en gammal gubbe däruppe bland molnen och styr allas liv. Inte på att han skapade jorden för den delen heller. Men det är som sagt en trygghet för mig att tro på något." sa hon klokt. Jag var förvånad att en tjej i min ålder, kunde vara så klok som Shayna var. De flesta tjejer brydde sig bara om enkla saker enligt mig, smink, kläder, smycken och det dem kallar kärlek kallar jag hellre vänskap. De tjejer som inte gjorde det var det alldeles för få av. Och de var redan upptagna. "Hur gammal är du?" det var inte meningen att just de orden skulle komma. "Sjutton, hurså?" Sjutton år. Gud. "Nej, bara undra." "Okej."                                                  

Jag tog hennes hand och började springa. "Justin!" sa hon högt och flåsande. Jag slutade inte springa förrän vi kom fram till en lång spiral trappa bakom en stor stenvägg. Vilket gjorde så att man inte kunde se den förutom valvet mitt i väggen. Trappan var av sten och jag släppte Shaynas hand.                                             

   Långsamt började jag gå uppför trappan och hon hängde med lite senare. Trappan var ganska lång och rätt mörk ända upp till vindsvåningen som låg väldigt långt upp i katedralen. Shayna sprang förbi mig uppför trappan. Jag ökade på stegen och kom upp till ett ljust 'rum' där de stora och berömda klockorna höll till. Ingen Shayna här. Jag kunde skymta rörelser bakom ett skynke längst bort i rummet. Med lätta och tysta steg gick jag och hörde gitarrljud. "Shayna" sade jag tyst. Jag drog undan skynket en bit och såg henne sitta på trägolvet med en gitarr i knät. "Kan du spela?" frågade jag och hon nickade. "Jag har lämnat kvar denna gitarren här för längesen, gömd bakom en massa saker. Så jag kan komma hit och bara spela och, ja, sjunga också. Jag har inte visat detta stället för någon, då det varit här jag funderat och spelat." stället lät väldigt betydelsefullt för henne. "Kan du sjunga?" hon ryckte på axlarna som svar. "Få höra då." hon såg förvånat upp på mig och himlade med ögonen. "Bara en helt random låt eller en jag själv skrivit?" Skrev hon egna låtar också? Denna tjejen var allt för bra för att vara sann. "En du själv skrivit" jag ville höra hur hon formulerade sig i musik. "Måste bara stämma gitarren" sa hon och gjorde det. Hon hittade en liten pall i ett hörn och satte sig på den. Hon trummade på gitarren lite och började spela.

(låten heter lightweight, av demi lovato om ni vill höra den. Hitta den inte på youtube... )

The slightest words you said

Have all gone to my head

I hear angels sing, in  your voice  

When you pull me close

Feelings I've never known

They mean everything

And leave me no choice

Light on my heart

Light on my feet

Light in your eyes

I can't even speak

Do you even know

How you make me weak

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart

Make a promise please

You'll always be in reach

Just in case I need

You there when I call

This is all so new

Seems too good to be true

Could this really be

A safe place to fall

Light on my heart

Light on my feet

Light in your eyes

I can't even speak

Do you even know

How you make me weak

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart                                             

Keep me from falling down

Drowned in your love

It's almost all too much

Handle with care

Say you'll be there

I'm a lightweight better be careful what you say

With every word I'm blown away

You're in control of my heart                                             

I'm a lightweight easy to fall easy to break

With every move my whole world shakes

Keep me from falling apart

Keep me from falling apart

Keep me from falling apart

Oooh

Falling apart         

"Wow" var allt jag fick ur mig . "Har du skrivit det där?" hon nickade försiktigt. Hon var begåvad, inget snack om den saken. "Vad tyckte du?" frågade hon osäkert. Vad jag tyckte. Det var fantaskiskt. En underbar röst. Sjukt bra text. En hit. Tusen saker. "Det var en vacker upplevelse" sa jag och hon började skratta. Oops, det kan ha låtit väldigt töntigt. "Jag står för jag säger, Shayna" sa jag och hon tittade på mig på ett konstigt sätt. "Vad?" frågade jag. Hon himlade med ögonen och började förklara. "Ingen annan, förutom mina föräldrar vet om att jag älskar att sjunga. Inte ens Elise. Eller Christopher. Mina vänner Peder och Giovanni har inte en susning. Det är ganska personligt om du frågar mig. Jag blir väldigt lätt nervös inför andra om jag ställs för det." "Du har inget att vara nervös för" sa jag självsäkert. 

_________________________________

okey, inte långt men ett kapitel iaf. So freaking sorry att jag inte har lagt upp ett enda litet kapitel. Tänkte börja skriva på nästa kapitel imorgon om jag orkar -ska spela fotbollscup i vänersborg, inomhus- skriva då.

Puss my luved ones!!!

Look here... Jag har inte kunnat lägga upp ngt kapitel på väääääääldigt länge och mår inte så prima över det... Men har skrivit mycket på det nya kapitlet men det finns bara på min dator hos min pappa och har varit hos min mamma ett tag nu såååå föööörlååååt!!!!!!!!I HOPE I CAN TRY BETTER LATER THIS WEEK...

LISTEN HERE!

Ok, nu har jag bestämt mig. Från och med nu så ska jag försöka skriva långa och välarbetade kapitel istället för korta och ibland trista. Det kommer komma upp kapitel då och då, men ska försöka hålla mig på en gång i veckan. För mig känns det bättre och mer vettigt än att försöka stressa fram ett urtrist kapitel ungefär tre ggr i veckan. Nu var det ju ganska längesen jag skrev ett kapitel och jag måste säga att jag mår skitdåligt över det. Hoppas att ni förlåter mig. Om inte. Ja då finns det inte mkt jag kan göra. Det känns bäst så -med en gång i veckan och långa- då jag har prov ungefär en gång i veckan, fotbollsträning, sysslor och jag vill gärna vara social med mina kompisar då och då.

Tack på förhand!

HUGS 'N' KISSES*

EMMA♥

Asså. Oh. My. God. I'm so sorry för den urdåliga uppdateringen och lovar att försöka bättra mig på den. Btw, som detstår i rubriken till detta inlägg så är kapitel 6 förhoppningsvis uppe på onsdag.

Denna veckan som gått har verkligen inte varit den bästa i mitt liv. Med andra ord. Hektisk som jag vet inte vad och ja, sämsta uppdateringen ever!!! Either way I still love you guys!!

Kisses*

Emma

(Tar en bild som jag redan användt)

I want you to know, I really adore you

Previously:

"Är detta ett skämt?" sa jag på snabb franska. "Excuse me, Anna Chantavoine, right?" sade kvinnan som var i trettioårsåldern. "Ja det är jag, ursäkta min dotter. Hon hade ingen aning att jag skulle möta er" sa min mamma på flytande engelska. Min mamma pratade med en kändis som nu satt precis framför mig, ca sjuttio centimeter ifrån. Inte vilken kändis som helst heller. Justin Bieber! Jag var inte ett fan eller en belieber eller vad man nu kallar det. Men man kan inte undgå att bli stum om man satt en knapp meter ifrån den mest kända artonåringen i världen. "Vad heter du?" frågade han mig, herregud Bieber pratade med mig. Oh. My. God. "Eeeh" jag avbröt mig själv "Shayna". Han log ett charmigt leende som skulle kunna få vem som helst att smälta. "Vilket fint namn" sa han och jag rodnade. Åh nej, varför måste mina kinder svika mig just nu? "Tack"

___________________________　

 Justins perspektiv

Hon var söt, Shayna. Riktigt söt. Hennes mamma verkade vara ett proffs. Inom producent området då alltså. Självsäker och verkade vettig. Dessutom så trivdes jag i deras sällskap. Vi -eller jag- hade motvilligt gått därifrån när mötet var slut för att sedan gå hem till hotellet och inte göra något speciellt. Detta var min vardag, den skiljer sig inte så mycket från vanliga tonåringars. Men ändå så gör den det. Alla hade ju inte det som jag hade. Scenlivet, musikbranchen och mycket mer. "Jag gillar dem" sa jag till min mamma, Scooter och Kenny på väg mot hotellet. "Producenten och hennes dotter?" frågade mamma. Jag nickade. "De, eller hon, eller vad man nu ska säga. Det känns bara rätt med dem" konstaterade jag. Hon var inte som alla andra som gick rakt på sak. Det verkade som om hon hade tänkt ta ett steg i taget vad som gäller min musik. "På vilket sätt menar du?" frågade Scooter plötsligt med höjda ögonbryn. "Asså, jag vet inte, det känns bara så. Jag kände mig trygg, avslappnad och jag trivdes i deras sällskap helt enkelt" sa jag med ett leende på läpparna. Kenny såg på mig med ett brett flin, och jag förstod precis vad han menade med det. "Man! Inte så!" utbrast jag skrattandes och knuffade honom lite lätt på axeln. "Hon var söt" sa mamma och såg på mig med glittrande ögon. Hon var söt, det var hon. Det var något annat också. Jag kunde bara inte sätta fingret på vad. "Jag vet" sa jag som ett svar på mammas ord. Vi stod utanför entrén till hotellet och allas ögon föll på mig då jag uttalade de två orden. De flinade bredare än vad Kenny gjorde förut och det fick mig att vilja... vadå? Jag har ingen aning men något i alla fall. Jag öppnade dörren och gick in med riktning mot hissarna.

Inte mitt fel att producenten hade en söt dotter. Nope, inte mitt fel alls.

Hissen öppnades och jag steg in. Tryckte på nr 6, då det var den våningen mitt hotellrum låg på. Ändå var det takvåningen. Hissen var ovanligt långsam tills det att den öppnade sina dörrar vid sjätte våningen och jag steg ur den och sedan mot mitt rum. Öppnade dörren och gick in. Satte mig på sängen och slängde av mig kepsen jag hade på mig. Känslan hade försvunnit förut men nu kommit tillbaka. Jag drog en hand genom mitt hår och suckade frustrerat. Jag reste mig upp och gick fram och ställde mig vid de stora fönstrena och blickade ut över paris. Det var vackert. Jag hade velat dela den där stunden med någon. Någon speciell. Som jag tyckte om och som tyckte om mig. Just då hade den tomma känslan tagit över hela mitt väsen. Jag var plötsligt väldigt deprimerad och hade ingen lust att göra något. Denna känslan hade funnits ett tag nu, men jag hade inte berättat det för någon då jag trott att den skulle försvinna. Men ack så fel jag hade haft. Den vill hela tiden komma tillbaka och missförstå mig inte när jag säger hela tiden. Lyckas alltid hitta sig tillbaka, när jag försöker stänga av den och alla mina känslor.  Alltid misslyckas jag .

Det hade gått några timmar och jag hade som sagt inte gjort något speciellt. Jag kände hu det vibrerade i min ficka och min hand drog ut en svart Iphone 4s. Den var inte min då jag hade en 5a. Nej det måste vara... Hur?... Men om det inte var min så... Jag tänkte tillbaka på dagen och mindes något.

"Kolla här" sa Shayna och räckte fram sin telefon som jag artigt tog emot. Det var en bild som föreställde henne och en annan person som var motsatsen till Shayna utseendemässigt. Hon var brunhårig och hade bruna ögon. Enligt mig så var hon inte hälften så vacker som Shayna var, eller söt. De såg väldigt lyckliga ut där de stod framför Eiffeltornet. Eller hon såg lycklig ut. Hon var var väldigt vacker på bilden. "Vad heter hon?" frågade jag. "Elise" sa hon och log stolt "Hon är min bff. Vi gör allt tillsammans". Jag klistrade på ett leende och kände hur mycket jag saknade mina egna vänner. "Hur klarar du det?" frågade hon och tittade på mig. "Vad?" frågade jag och tittade upp från telefonen. "Vara ifrån dina vänner såpass mycket? Själv hade jag dött av saknad. Mina vänner betyder allt för mig." Jag förstod vad hon menade, jag klarade det nästan inte. Men det var ett val som jag hade tagit för längesen. Det följde med kändisskapet. "Jag vet inte, ärligt talat. Jag saknar dem hur mycket som helst men försöker att inte visa det. Vissa kan se men jag lyckas nästan alltid att dölja mina känslor för andra. Det är ett rent... Ja, jag tror du skulle förstå om du stod där jag står just nu. Vännerna betyder allt som du själv sa." Jag brukar inte prata om mina känslor så där öppet inför folk men jag kunde inte låta bli helt enkelt.

Jag hade nu en anledning för att träffa henne igen. Hennes mobil låg i mina händer och jag skulle ge tillbaka den imorgon, hade jag bestämt. Hon hade ingen kod på den vilket var rätt annorlunda för min del, så jag låste upp den och kollade igenom hennes kontakter för att hitta hennes mammas nummer. Jag hittade det och ringde henne. Det gick ungefär tre signaler innan någon svarade. "Hej Shayna, är inte du på ditt rum just nu?" det hon sa fick mig att skratta tyst. "Det är inte Shayna, hon glömde sin mobil. Det är jag. Justin." svarade jag me ett leende placerat på mina läppar. "Åh, jag trodde bara att hon var för lat för att gå ut ur sitt rum" . "Nejdå, det var bara jag som undrade om jag skulle kunna komma över till er imorgon eller någon annan dag för att lämna tillbaka hennes telefon" sa jag och väntade på ett svar. "Ja, självlart kan du det! Du är mer än välkommen ska du veta." Jag skrattade lite åt hennes svar och frågade "Finns det nån chans att jag skulle kunna utbyta några ord med henne?". "Jag har inget emot det, vänta lite bara" Jag gjorde som hon sa och väntade en liten stund för att sedan höra en lite bekant röst säga "Hej det är Shayna". Jag drog efter andan och började tala. "Hej Shayna, det är Justin".

Shaynas perspektiv

"Hej, Justin. Saknat mig redan?" sa jag förvånad över att jag pratade med honom på telefon. "Ja, det kanke jag har" jag kände hur mina kinder hettade till och hörde han fortsätta "Du glömde din mobil" Åh nej. Inte min mobil. "Vad har du gjort med den?" frågade jag. "Inget, jag svär". Jag trodde på honom. Gud detta var helt overkligt. Träffa en världkändis på dagen och sedan prata med denne kändis senare samma dag på telefon. Livet var allt underligt. "Lova..." sa jag med spelad tveksamhet. Det var kul, på något konstigt vis. Jag hörde hur han suckade. "Jag lovar". Han måste redan vara hur trött som helst på mig. Det blir alla. "Bra, då kan du väl lämna den till mig imorgon efter jag slutat skolan." Jag avbröt mig själv och tänkte efter. "Klockan 15.45 slutar jag, så vad sägs om 16.05?" Detta var sjukt. Jag nöp mig själv i armvecket för att se om det här var en dröm. Det stack till och jag öppnade mina ögon. Nepp, verklighet. "Låter bra, vart?" Vart, ja vart skulle man möta Justin Bieber för att få tillbaka sin mobiltelefon? En bra fråga. Kanske... eller inte. Eller jo... Nej. "Möt mig vid parc belleville." "Visst."

_________________________________

Ett kort mellankapitel!!  Hope u like it :)

OH MY GOD!!! I'm so SORRY!! Skolan äter typ upp mitt liv nu... Har ett prov imorgon och har behövt plugga sönder de senaste dagarna... Därför har jag inte kunnat göra varken några kapitel eller inlägg. So sorry!!!!

Puss och kram/ Emma

Har nog snart skrivit klart kapitel 5 men lovar inget. Ville bara meddela det

Puss/ Emma♥

(älskar denna bilden!)