Previously:
"Vad skulle jag gjort då?" utbrast min såkallade mamma. "Stannat i din j*vla, f**kin håla är vad du skulle gjort!". Pappa såg på mig med höjda ögonbryn och nickade fort för att visa att han var på min sida. Min mamma tog några steg fram mot min säng för att säga någonting åt mig men jag hejdade henne. "Du har även ingen som helst rätt att säga åt mig hur jag ska bete mig, den rätten förlorade du för längesen" sa jag och jag visste att det var sant. Hon backade några steg och förblev tyst. "Om ni ursäktar mig så ska jag återgå till det jag höll på med." och med det hade min pappa som varit beredd på vad jag skulle göra backat ur mitt rum medan min mamma stod precis på tröskeln. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde och hörde sedan ett smärtfullt skri. Jag log smått för mig själv och satte mig på sängen med gitarren i knät.
_________________________

Skolan var lika tråkig som vanligt. Skåpen var sönderklottrade, någon mobbare hotade en elev att ge honom hans lunchpengar, folk som krockade in i varandra, tappade böckerna och kollade sedan romantiskt in i varandras ögon. Samma som alltid, och det fick mig att vilja spy. Klockan ringde in och jag höll för mina öron. Jag hatar det ljudet på morgnarna. Måndagmorgon och vi hade fysik, tråkigare ämne får man leta efter. Jag såg en skymt av Elise som skyndade sig genom korridoren för att hinna till sitt skåp i tid. "Hey Elise! Här borta!" ropade jag och hon såg genast mer avslappnad ut. "Åh, hej Shayna. Trodde att jag skulle bli försen" sa hon lättat. Jag log smått. "Det blir VI också om DU inte skyndar på lite" sa jag retsamt. Hon återgick till att vara sressad och nervös igen. När hon fumlat klart med sina nycklar och fått ut sina saker ur skåpet hade nästan alla gått in i klassrummet. Vi småjoggade den sista biten och kom in i sista sekund. Vi satte oss på våra vanliga platser eller snarare de som var reserverdade för oss längst bak. Om det var något som var bra med skolan så var det respekten alla hade för mig och Elise. Elise för att hon var vacker och otroligt söt men mig var de bara rädda för att jag skulle få ett av mina oväntade utbrott. Trodde jag, eller det kändes så. Lektionen var lång och som sagt en av de tråkigaste. Läraren pratade med en tysk-fransk dialekt av något slag. Ingen bra kombination alls. Eleverna ställde så många onödiga frågor som möjligt för att få tiden att gå fortare, men misslyckades. Den kändes lika lång som vanligt. Resten av dagen gick ändå lite snabbare då vi hade idrott, lunch, musik och en kort lektion i labbet. Klockan ringde ut och tanken på att det var lov bara två och en halv vecka senare var väldigt lockande.

Justins perspektiv

Jag vaknade upp i mitt överdrivet stora och lyxiga hotellrum med perfekt utsikt över Paris. Sängen var vit och dekorerad med olika guldfigurer och konstverk. En vit divansoffa prydde i mitten av rummet följt av andra vita möbler och en dyr LED-tv upphängd på rummets västra vägg. En stor balkong med om möjligt ännu mer perfekt utsikt gjorde det hela ännu mer överdrivet. Det fanns även ett litet kök som inte var till användning då man kan betsälla upp roomservice. I Paris skulle jag och mitt crew spela in den nya plattan då det fanns några duktiga producenter där. Vi skulle nog bli kvar här ett tag. Suck. Jag skulle sakna mina vänner något enormt där hemma. Det knackade på dörren och in for ett ansikte jag sent skulle glömma. "Justin?" sa min mamma som för att se i fall jag hade vaknat än. "Jag är vaken" sa jag som en bekräftelse på hennes fråga. "Vi tänkte gå ut fika lite, följer du med?" frågade hon. "Visst, kan jag väl" svarade jag med ett leende på läpparna. "Förresten vi ska även möta upp en av producenterna medan vi är ute". Jag nickade långsamt och svarade enkelt "Ok, gör inget för min del". Hon gick ut och jag steg upp ur sängen för att hitta något att ha på mig. Jag gick med trötta steg mot min resväska då jag vart så trött så att jag inte hade orkat packa upp allt dagen innan. Jag öppnade den och hittade snabbt en vit t-shirt som jag satte på mig följt av militärmönstrade byxor, gula skor, en jeansväst ovh en keps som jag satte bak och fram på mitt huvud. Med sedan piggare steg på väg mot dörren öppnade jag den hastigt och gick genom korridoren. Hissen öpnnade sina dörrar och lät mig gå in för att sedan mötas av min egen spegelbild. Den killen som tittade på mig såg precis ut som jag men jag kubde ändå inte undgå att känna en underlig känsla inom mig. Fysiskt var allt helt okej. Men psykiskt? Det var fortfarande den där känslan som gnagde inom mig. Något som fortfarande saknades. Det måste låta riktigt egoistiskt men det är så. Det saknades något. Inga föremål. Nej det hade jag gott om, så det räckte och blev över faktiskt. Det ringde till i hissen som en signal för att man var på entré våningen. Det var då jag väcktes ur mina tankar om känslor och saknad. "Justin!" ropade Scooter med sällskap av mamma och Kenny. Jag vände riktning och började gå mot dem med ett fejkat leende på läpparna. "Vi skulle ju till att gå, tar du sällskap med oss?" sa Scooter som just då stod i en gest som såg ut som att han skulle bjuda upp mig på en dans. "Självklart!" sa jag och krokade fast min arm med hans. "Mötet med producenten är inte förrens klockan halv tre i fransk tid" mamma avbröt Scooter "Så vi tänkte utforska staden lite, du vet, skapa minnen" sa hon och blinkade med ena ögat. Jag kunde inte låta bli att le stort. "Som sagt, det går bra för min del". Känslan gnagde på och om det var något som jag skulle ändra på i tiden i Paris så var det just den känslan.

Shaynas perspektiv

Väl hemma hade jag blivit tvingad av min pappa att spendera min fria tid med min mamma. Absolut inte nöjd över hans beslut gick jag med på det. Det jag visste av egna erfarenheter var att aldrig stå upp mot min pappa om han var fast besluten vid nåt. Även om man hade de bästa mot argumenten som någonsin funnits. Och nu var det att ge min såkallade mamma en chans. En chans var allt hon skulle få. Sumpade hon den var det ingen idé att be om en ny. Nu ska hon visa mig vad hon har hållt på med de senaste åren. Hennes arbete hade jag noll koll på vad det var. Jag hade bytt om från de kläder jag hade haft i skolan till en gräddvit skjorta med uppkavlade ärmar till armbågarna, och ett par slitna shorts då det var lagom varmt ute. Skjortan var instoppad i shortsen och satt fast med ett läderbälte, flera armband prydde min vänstra arm och ringar satt på båda händerna. Ett halsband satt fint runtom min hals, vid knapparna på skjortan hade jag hängt att par solglasögon och som pricken över i:et hade jag en brun handväska hängandes i min hand. Håret var naturligt lockigt och jag la det över min ena axel.

Klockan var två och vi hade köpt varsin latte på Starbucks som vi nu gick runt med. Min mamma skulle på ett möte halv tre så vi hade inte så lång tid kvar innan dess. Vi skulle till ett litet men klassikt café mitt i centrala paris. Det var ett av de där caféerna som jag aldrig hade haft råd med att gå till. Jag blev faktiskt ganska nyfiken på vad min mammas yrke var. Om det skulle gå framåt såhär så kanske, bara kanske kunde jag acceptera ett liv med henne. Men det var inte bekräftat än. Hon måste försöka lite mer en att bara ta ut mig på en shoppingtur och en fika på ett dyrt café. Vi gick in i en alltför dyr butik för mig och jag övervägde att gå ut när jag såg den första prislappen. Men min mamma hejdade mig. "Välj en" sa hon seriöst och pekade mot hörnan med vackra klänningar. "Nej, jag kan inte. För dyrt" sa jag och såg ner i golvet. "Oroa dig inte för det, gå nu. Välj en" sa hon ännu seriösare. "Men klänningarna här kostar ju en halv förmögenhet" sa jag i ett försök att få henne att sluta. "Jag är en vän till ägaren, jag fixar det, oroa dig inte, gå nu och välj en kvinna!" sa hon i en skämtsam ton och jag började skratta smått. Jag gick med spända steg och kände hennes blick i ryggen på mig. Klänningarna fick mig att tappa andan och jag föll pladask för en torkosblå färgad klänning. Den var inte alls för mycket, kanske prislappen då. Men den var vacker och inte en massa onödiga detaljer. Den föll i min smak perfekt. Jag tog med mig den in i provrummet, drog snabbt och smidigt av mina egna kläder och på med klänningen. Den satt perfekt och jag gick ut ur provrummet för att visa min mamma och butiksägaren. "Mamma?" sa jag försiktigt och hon vände huvudet mot mitt håll, detsamma gjorde butiksägaren. "Hur ser jag ut?".

Klänningen hade vi köpt utan tvekan var mammas ord. Vad har hon gjort för att ha råd med detta tänkte jag och höll ett hårt grepp om min påse och de andra grejerna som jag bar på. Klockan var nu kvart över två då vi gått en kort stund. Det gick förvånandsvärt fort att hitta klänningen fast det kanske inte var någon speciell överraskning. Vi var mitt i Paris nu, en kvart innan och några hundra meter kvar till caféet där mötet skulle äga rum. Vi gick förbi butik efter butik fyllda med väskor, skor, accessoarer och mycket mer. Hon gick snabbt, faktiskt som om hon var stressad över något. Men det kanske var ett väldigt viktigt möte. Ja, det var det nog, tänkte jag och började gå i samma takt som hon. Efter bara ett par minuter var vi framme vid caféet, hon öppnade dörren och gick in. Jag följde hennes exempel och gjorde samma sak. Hon gick längst in i caféet där det var lite mer avlägset men mysigare belysning. Det var väldigt klassiskt och modernt på samma gång. Vita vägar med klassiskt dekorerade paneler och lister. Gamla men vackra tavlor prydde fint på väggarna. Hon satte sig i den mjuka soffan mot väggen längst in. Framför soffan stod det ett elegant bord och sedan några fina stolar på andra sidan bordet. Jag satte mig bredvid henne och frågade "Nej men nu måste du berätta?". Hon höjde frågande på ögonbrynen "Om vad?". "Hur har du råd med allt detta egentligen?". Hon skulle precis till att öppna munnen när jag hörde dörren till caféet öppnades och det plingade till för att visa att någon kommit in. Jag vände mitt huvud åt dörren och blev fullkomligt ordlös när det satte sig personer vid vårat bord. Jag nöp mig själv diskret i armvecket för att se om det var en dröm. Nepp, verklighet. Vad skulle jag göra? Springa ut och gömma mig. Nej det var för sent. Hade jag något val än att bara sitta kvar? Tydligen inte. Jag slängde en hotfull men frågande blick mot min mamma. "Är detta ett skämt?" sa jag på snabb franska. "Excuse me, Anne Chantavoine, right?" sade kvinnan som var i trettioårsåldern. "Ja, det är jag, ursäkta min dotter. Hon hade ingen aning om att jag skulle möta er" sa min mamma på flytande engelska. Min mamma pratade med en kändis som nu satt precis framför mig, ca sjuttio centimeter ifrån. Inte vilken kändis som helst heller. Justin Bieber! Jag var inte ett fan eller belieber eller vad man nu kallar det. Men man kan inte undgå att bli stum om man satt en knapp meter ifrån den mest kända artonåringen i hela världen. "Vad heter du?" frågade han mig, herregud Bieber pratade med mig. Oh. My. God. "Eeeh" jag avbröt mig själv "Shayna". Han log ett charmigt léende som skulle kunna få vem som helst att smälta. "Vilket fint namn" sa han och jag rodnade. Åh nej, varför måste mina kinder svika mig just nu? "Tack".

_________________________________

Detta kapitel tog flera timmar att göra så hoppas att ni gillar det, förlåt om ni hittar några stavfel, isåfall be mig att redigera det :)

Kommentera!!

Puss Emma♥

Asså förlåt!! Har haft väldigt mycket att göra de senaste dagarna så har inte hunnit lägga upp något än. Men ville meddela att kapitel fyra på That Should Be Me snart är uppe!!

Puss och kram, Emma♥

Previously:

Jag följde tillbaka några fans på twitter innan jag snabbt loggade ut och låste min Iphone 5. Jag satt i mitt privatjet på väg mot Paris. Jag älskade den staden, den såkallade kärlekens stad. Jag hade aldrig trott att musiken skulle ta mig såhär långt. Det fanns inte på världskartan helt enkelt. Att åka runt i världen och besöka olika platser var bara en bonus, det var inte det viktiga. Att göra det jag älskar; stå i rampljuset framför tusentals fans och göra folk glada var det viktigaste för mig. Men det saknades något i mitt liv. Jag är inte den personen som ber efter mycket, vill jag ha något fixar jag det själv. Men det var inte något som någonsin kunde köpas, det visste jag. Man behövde bara rätt tillfälle.

_______________________________

Shaynas perspektiv

Jag gick in genom porten till min och min pappas lägenhet för att sedan stiga in i hissen. Som alltid stannade den på trettonde våningen och jag steg ur den som så många gånger tidigare. Jag kunde höra redan innan jag öppnat dörren röster inne ifrån. Den ena var min pappas och den andra måste vart min mammas. Det kändes så ovant och konstigt att tänka henne som min mamma. Men jag hade ändå inte accepterat henne ännu. Istället för att bara gå rakt in i lägenheten och behöva övertala dem att sluta gräla, så ringde jag på dörrklockan. Som för att avsluta deras gräl på det viset. Min pappas steg var högljudda och han var inte glad. Dörren öppnades och han fick syn på mig. Jag ångrade redan då att jag gått hem. "Shayna?" sa han sammetslent och lättat. Men jag knuffade mig förbi honom, sparkade av skorna och gick med snabba och bestämda steg mot mitt rum. Dörren var redan öppen då jag lämnat den så dagen innan. Det kändes annorlunda i rummet och det var det. Sängen var bäddad, alla böcker stod prydligt i bokhyllan och det låg inga kläder på golvet. Jag fick syn på min gamla gitarr och insåg hur längesen det faktiskt var jag spelade på den. Jag kom i håg hur omöjlig jag var att kommunicera med när jag spelade då jag satt och bara fokuserade på att sätta alla strängar rätt. Min pappa hade blivit galen då. Jag kände hur det ryckte till i mina mungipor och gick sedan fram till den och stämde den rätt. Sedan satte jag mig på min nybäddade säng och lät mina fingrar smidigt leka med strängarna. Jag levde mig in i musiken såpass mycket att jag hörde min egen röst sjunga i takt till gitarrens ljud.

(tänk er att det ska vara akustiskt)

It's probably what's best for you

I only want the best for you and if I'm not the best then your stuck

I trie to sever ties and I ended up with wounds to bind

Like you're pouring salt in my cuts

Det var en sak till om mig. Jag älskade att sjunga mer än något annat. Och jag var bra på det.

And I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Dörren öppnades men jag brydde mig inte jag var i min egna lilla värld där bara jag och musiken existerade just då. Jag hörde min mammas röst som undrade vad jag höll på med, då min pappa svarade "Vänta och lyssna...".

Even though I know what's wrong

How can I be so sure If  you never say what you feel,  feel

I must have held your hand so tight

You didn't have the will to fight

I guess you needed more time to heal

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

ooooh whooaoa ooohh yeah

ooooooohh ooaa ooooaa oooa ooa oo Yeah

You must be a miracle worker

Swearin' up and down

You can't fix what's been broken, yeah

Please don't give my hopes up, no no

Baby, tell me how could you

Be so cruel

It's like you're pouring salt on my cuts

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Baby I just ran out of band-aids

I don't even know where to start

'Cause  you can't bandage the damage

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

Oh no no no

You never really can fix a heart

ooooh, oooh ooooh, hmm oh

You never really can fix my heart

Adrenalinet pumpade inom mig och jag hade fått den kicken som jag brukade när jag var i mitt rum och omgavs av musik. Jag menade varje ord även om mina föräldrar inte skulle förstått. Jag hoppades att min mamma förstod, det är ju egentligen bara hon som måste fått mig att känna så här. Dem såg frågande på mig, eller rättare sagt min mamma. Hon hade inte förstått. Min pappa såg helt och hållet förstående ut. Han måste ju ha känt samma sak som jag ändå. Mamma lämnade ju honom också. Så vare sig om hon ville eller inte så skulle hon svara klart och tydligt på våra frågor. Och den största frågan vi båda har och är, "Varför lämnade du oss?" hörde jag även mig själv säga. Jag ville ha ett ärligt svar. En sådan fråga är väldigt svår att besvara men den smällen fick hon ta, det var hon som lämnade mig och pappa ensamma, knappt råd med mat för att överleva de svåraste tiderna. "Jag var inte redo..." sa hon. Verkligen, var det allt hon hade att säga? "Du var inte redo, verkligen? Men tror du att pappa var mer redo än dig då eller? Det är hans förtjänst att jag sitter här nu. Vi hade knappt mat för att överleva! Det enda du gör mot mig just nu är att strö salt i mina öppna sår!" jag avbröt mig själv då jag behövde hämta andan. "Du har ingen som helst rätt att komma tillbaka när jag levt utan dig i sexton och ett halvt år!" fräste jag. "Vad skulle jag gjort då?" utbrast min såkallade mamma. "Stannat i din j*vla, f**kin håla är vad du skulle ha gjort!". Pappa såg på mig med höjda ögonbryn och nickade fort för att visa att han var på min sida. Min mamma tog några steg fram mot min säng för att säga någonting åt mig men jag hejdade henne. "Du har även ingen som helst rätt att säga åt mig hur jag ska bete mig, den rätten förlorade du för många år sedan" sa jag och jag visste att det var sant. Hon backade några steg och förblev tyst. "Om ni ursäktar mig så ska jag återgå till det jag höll på med." och med det hade min pappa som varit beredd på vad jag skulle göra backat ur mitt mitt rum medan min mamma stod precis på tröskeln. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde och hörde sedan ett smärtfullt skri. Jag log smått för mig själv och satte mig på sängen med gitarren i knät.

_____________________________

Sorry för ännu en tråkig del men vill komma in i hennes liv och så innan den drar igång helt och hållet:)

Puss♥

Kommentera!! Det glädjer mig ifall ni gör det, verkligen.

Har tyvärr inte kunnat uppdatera idag då jag har spelat fotbollscup inomhus. Kom dock tvåa men det var en cup för de som är ett år äldre än oss. Har förhoppningsvis snart skrivit klart kapitel 3, men hejdå för tillfället. Puss♥

Så här ser de övriga karaktärerna i novellen ut:

Nina Dobrev som Elise Désaugiers

Douglas Booth som Charlie Désaugiers

Jennifer Love Hewitt som Chayanne Désaugiers

Josh Hutcherson som Christopher (Shaynas pojkvän)

Mikael Persbrandt (svensk, jag vet) som Shaynas pappa

Och Jennifer Aniston som Shaynas mamma

Previously:

Hon var blond och blåögd som jag men ändå var det något bekant med henne. "Shayna Danielle Tonia Chantavoine" han avbröt sig själv och tittade sorgset ner i sitt knä när han uttalade mitt fullständiga namn (medan jag själv grimaserade när han sa mitt andra andranamn, jag gillade det inte, låter som tonfisk ju) för att sedan växla blicken mellan kvinnan och mig. "Detta är din mor". sa han snabbt och jag blängde på honom några sekunder för att sedan rusa in till mitt rum. Jag plockade snabbt och smidigt upp min mobil och ringde Elise. "Shayna?" svarade hon med en orolig ton på sin röst. "Elise?". "Ja". Min röst sprack och jag sa förtvivlat "Kan jag sova hos dig inatt?"

___________________________

Vägen till Elise var lång och tråkig då man gick förbi alla fina områden som man själv inte hade råd att bo i. Höga byggnader av betong och sten var prydda med dekorationer av alla möjliga slag. Floden var stor och bred där det strömmade vatten under bron där jag gick.  Jag behövde tid att tänka igenom allt detta. Elise visste fortfarande inte anledningen till att jag ringt henne så hastigt och bara sagt några få ord. Min mamma. Hon stack när jag var några månader gammal. Kom tillbaka efter sexton och ett halvt år. Varför? Hon hade kunnat stanna kvar i sin lilla håla där hon suttit och medvetet undvikit mig och mitt liv i hela sexton år, istället för att komma hit igen. Det förstörde ju saker och ting bara. Jag och pappa levde ett hyfsat bra liv i våran lilla och gamla lägenhet i utkanten av paris. "Fan" mumlade jag för mig själv när jag nästan var framme. Jag hade omedvetet råkat gå in i någon där jag gick försjunken i mina tankar. "Ursäkta min klumpighet, jag såg dig inte" sa jag när jag senare tittade upp på personen som jag gått in i. Jag gav från mig ett högt men klingande skratt när jag insåg att det var min självaste pojkvän jag råkat krocka med. Världen var verkligen liten allt. Han kupade sina händer om mina kinder och kysste mig mjukt. "Ursäkten godtagen" sa Christopher och kysste min panna. "Vart är du på väg då?" frågade han och gick hand i hand med mig. "Hem till Elise, trubbel hemma, du vet..." jag avbröt mig själv och tittde ner i marken för att inte visa hur mina ögon tårades. "Vad har hänt, Shay?". "Ännu en fråga" tänkte jag och gav ifrån mig en lång suck. Han lyfte min haka med två fingrar och jag blev tvungen att se honom i ögonen. "Vad?". Jag tog ett djupt andetag och sa sedan "Min mamma har hänt". Jag lät en tår falla ner från min kind och han torkade förskitigt bort den med sin tumme. Han drog in mig i en lång omfamning och viskade att allt skulle ordna sig. Det var just de orden jag hatade mest av allt. Allt ordnar sig. Den största lögnen som kan uttalas. Men istället för att påpeka det inför honom så drog jag mig långsamt ur omfamningen och svarade artigt "Tack, Elise undrar nog vart jag är nu men jag ringer dig, älskar dig". Jag kysste honom snabbt på kinden och med tunga steg gick jag i riktning mot Elise's hus. Jag svängde snabbt in på hennes gata och såg genast henne överdrivet stora och lyxiga hus. Jag älskade att vara hos henne, man kände sig avslappnad där. Inte på grund av huset, det var hennes familj som  var omöjlig att inte tycka om. De kändes som min egna. Hennes storbror Charlie kallade mig för sin lillasyster eftersom det var den relationen jag hade med alla i hennes familj. Elise var inte bara min bästa vän för evigt utan hon var som en syster för mig. Jag vände mig alltid till henne först om något hade hänt. Precis som nu, även om hon inte visste vad som hade hänt ännu. Jag tog några försiktiga steg upp på hennes trappa. Det hade börjat mörkna. Jag kollade på den lilla skylten på dörren. Désaugiers stod det. Hennes efternamn lät så mycket bättre än mitt. Chantavoine. Jag tryckte på den mässingsdekorerade dörrklockan och ett dämpat ljud hördes inne ifrån. Förgäves tittade jag på den perfekt målade ljus-lila-rosa fasaden på huset och letade efter ett enda misstag, men misslyckade självklart. Dörren öppnades och ut tittade Elise's mamma Chayanne. "Shayna, kom in gumman" sa hon medlidande. Elise måste ha berättat att jag skulle sova där och att det var ganska akut. Jag drog snabbt av mig skorna och gick in. Chayanne ställde sig vid botten av den elganta trappan och ropade "ELISE! Shayna är här!". Ner för trappan rusade en orolig men ändå glad Elise. Orolig för vad jag skulle berätta, men glad för att jag var där. Hon gav mig en hastig blick som för att jag skulle följa med henne upp till hennes rum där vi kunde prata ostört.

"Och det är därför jag ringde dig så plötsligt" sa jag när jag hade berättat vad som hade hänt. Hon kom fram till mig och skulle precis ge mig en tröstande kram innan jag hejdade henne. "Snälla, säg inte att allt kommer att ordna sig" sa jag lessamt. "Nejdå, alla tonårstjejer vet att det är olämpligt att säga något sådant vid dessa tillfällen, så därför säger jag att jag älskar dig och att jag finns här för dig..." sa hon menande och jag log tacksamt. Typiskt Elise, hon visste precis vad som kunde få mig att le. "Vad skulle du säga om vi sticker och köper en massa godis och dricka som vi sen kan trycka i oss framför en film?" sa hon och jag blev genast gladare av hennes ordval. "Det var sjukt längesen jag såg The Notebook" sa jag och log brett. Hon besvarade mitt léende med ett minst lika brett. Hon hade satt på sin dator och loggat in på spotify. "Men först måste vi bara släppa loss till Olly Murs" sa hon och flinade.

Morgonen därpå vaknade jag efter en god natts sömn och bestämde mig för att väcka Elise. Jag lutade mig med ansiktet närmare hennes öra och blåste lite löst i det. Hon fnittrade till.  Jag blåste lite starkare och hon skrek till. "Scchh!" sa jag och satte mitt högra pekfinger framför min mun. Hon försökte att se sur ut men misslyckades totalt. Jag skrattade och tog fram min mobil. Jag låste upp den och möttes av 7 missade samtal och 20 meddelanden av pappa. Suck. Jag ville inte prata med någon av mina föräldrar just nu. Jag behövde tid, dock visste jag inte hur mycket.

Justins perspektiv

Jag följde tillbaka några fans på twitter innan jag snabbt loggade ut och låste min Iphone 5. Jag satt i mitt privatjet på väg mot Paris. Jag älskade den staden, den såkallade kärlekens stad. Jag hade aldrig trott att musiken skulle ta mig såhär långt. Det fanns inte på världskartan helt enkelt. Att åka runt i världen och besöka olika platser var bara en bonus, det var inte det viktiga. Att göra det jag älskar; stå i rampljuset framför tusentals fans och göra folk glada var det viktigaste för mig. Men det saknades något i mitt liv. Jag är inte den personen som ber efter mycket, vill jag ha något fixar jag det själv. Men det var inte något som någonsin kunde köpas, det visste jag. Man behövde bara rätt tillfälle.

_____________________________________

Andra kapitlet;) Inte nöjd och förlåt jag vet att det är jättetråkigt,, men måste alltid ha de där tråkiga delarna i början:( SORRY♥

Kommentera!!!

Jobbar just nu på det andra kapitlet på That Should Be Me ;) Fullt upp nu puss ♥

Det var en tidig lördags morgon i paris och jag hade inte kunnat somna på grund av våra såkallade grannar. "Jag måste påminna min pappa att klaga inför hyresvärden" tänkte jag för mig själv. Min mamma övergav oss när jag var några månader gammal och min pappa hade aldrig velat prata om det med mig. Jag hörde min pappas klumpiga steg komma emot mitt orenoverade baby-rosa rum. "Shayna" sa han innan hann ens hade öppnat dörren. "Ja, du kan faktiskt komma in pappa" sa jag och log smått för mig själv. Min pappa visste aldrig om det var okej att komma in längre, i fall jag skulle få ett litet utbrott på honom då jag hade otroliga humörssvängningar. Han öppnade försiktigt dörren och tog ett halvt steg in. "Frukosten är klar". "Okej , kommer snart" sa jag bara och han skyndade sig tillbaka till köket. Jag satte mig upp i min gamla för att inte säga slitna säng och såg mig omkring. Tapeten var snart ursliten på flera ställen av väggarna. På mitt lilla skrivbord låg det en hög med ointressanta instuderingsböcker och det låg kläder över hela golvet. Mitt  rum var inte så stort men det var allt jag behövde. Vi hade det inte så bra ställt med ekonomin men bara jag hade någorlunda fina kläder och mat i kylskåpet så räckte det för mig. Det kunde även förklara varför mitt rum var orenoverat sedan jag var fem år. Jag steg ur sängen, gick fram till min spegel och satte sedan upp mitt långa, blonda och oborstade hår i en slarvig knut på mitt huvud. Med endast ett par hotpants och ett vitt linne på mig gick jag ut ur mitt rum och genom den lilla korridor i vår lägenhet. I köket satt pappa med en tidning i ena handen och smörgås i den andra. "Nått nytt" hörde jag mig själv säga. " Va?" sa han och tittade upp från tidningen med höjda ögonbryn. "Något nytt" upprepade jag och pekade på tidningen. "Som vadå?" sa han helt i sin egna lilla värld. Jag lyfte en hand från min högra sida och la långsamt min handlflata mot pannan. "Jag undrar om det har hänt något nytt i vårat härliga paris medan jag sov" sa jag så långsamt som jag kunde för att han skulle fatta poängen. "Nej det tror jag inte, men Elise har ringt och..." han avbröt sig själv för att sedan fortsätta." Hon ville att du skulle möta henne någonstans, jag kommer bara inte ihåg vart." sa han snabbt. "Jag ringer henne sen". svarade jag enkelt och satte mig ner framför honom då han fortsatte att titta i tidningen. Elise var min BFF. Vi gjorde allt tillsammans, och jag älskar henne så mycket som en bästavän gör. Hon var raka motsatsen än mig på utséendet då hon var lång, brunette och brunögd. Men på insidan var vi nästan densamma, energiska, spralliga och omtänksamma. Jag hällde upp en skål med flingor åt upp det snabbt för att sedan kila in på mitt rum och leta efter min telefon. Efter mycket letande bland kläder, smink och böcker hittade jag den tillslut. Jag hade en Iphone 4 på grund av att pappa hade haft dåligt samvete eftersom jag aldrig ber om något som han tycker att jag borde ha. Efter mycket om och men hade han övertalat mig och jag hade fått en 4 istället för 4s eller 5. Jag lät fingrarna stryka över glaset och låste sedan upp den. Jag tog mig in på mina kontakter och fick snabbt fram Elise's nummer och ringde henne. Efter en eller två signaler svarade hon. "Hej, det är Elise" sa hon på prydlig franska. "Shayna här, du ringde?" sa jag och förvånades över hur glad jag var. "Hej, älskling. Jag ville mötas någonstans. Klarar inte av att vara ensam på en lördag". Jag höjde på mina ögonbryn även ifall hon inte kunde se det. "En tidig lördagsmorgon, verkligen, hur lågt kan man sjunka" sa jag och hon skrattade smått, bra hon hade hört ironin i det jag sa. "Jag vet inte riktigt, så lågt som du?". "Ha ha. kul, verkligen". Jag hörde hur hon tog ett andetag och svarade sedan. "Jo men kan vi typ inte gå ut och spela fotboll eller nått?". Spela fotboll en morgon i slutet av maj lät faktiskt ganska lockande. "Sure, ska vi ringa Peder, Giovanni och några till då?". Peder och Giovanni gick på våran skola och vi brukade hänga med dem även på fritiden. De var jämnlånga och var båda mörkblonda, men själv hade jag velat kalla dem för två kinder-ägg även i fall de var blonda. De var två riktiga pajaser.

"Passa bollen nu då!" hörde jag Alexander från det andra laget ropa. En av alla de som hade följt med oss till fotbollsplanen. Just då stod det 5-2 till mitt lag, om det var något jag var bra på så var det fotboll. Själv hade jag gjort två mål även om jag brukar känna mig tryggast på backen. Vi hade spelat ett bra tag då alla velat ta en drickpaus, jag kände verkligen hur varm jag hade blivit och även att jag blivit väldigt torr i min hals. "Asså, jag fattar bara inte" sa Peder. "Vad fattar du inte" frågade jag. Han höjde på ett av sina ögonbryn och gav ifrån sig ett långt "eeeh" innan han tog till orda. "Att jag blev slagen av en tjej i min favorit sport". "Det var ju du som släppte bollen innan jag ens hade hunnit behöva försöka". sa jag skämtsamt. Alla stämde in ett kort varande skratt. Min mobil vibrerade i min jacka och Giovanni var snabb med att plocka fram den ur fickan. "Hallå? Giovanni på Shaynas telefon...". Jag drog snabbt ur min mobil ur hans grepp och ursäktade mig för hans handlande. "Shayna, varför tog Giovanni din mobil för då?" sa min pappa och försökte låta allvarlig. Jag lovar att man kunde höra på flera mils avstånd hur oseriös han egentligen var. "Eh, du vet hur han kan vara, förlåt" jag avbröt mig själv och kollade på mina vänner. De skrattade och var dessutom väldigt svettiga. "Vad var det du ville?" sa jag och log för mig själv. "Jag vill att du kommer hem en stund, vi måste prata" sa han nu stenseriöst. Jag blev lite besviken över att jag behövde gå då efter bara 40 minuters spel då klockan var 13.00 "Okej, jag kommer" sa jag medan jag var påväg mot de andra. "Ses" sa jag och sen klickade jag honom. "Hey guys! Måste hem nu, pappa ringde" sa jag ursäktande. "Okej, ses sen eller?" frågade Elise. "Självklart" sa jag och vi gjorde vårat hemliga handslag. "Au revoir" ropade jag för att säga hejdå en gång till.

Jag steg in genom våran dörrport och tog hissen då vi bodde i en liten trea på trettonde våningen. Utmattat öppnade jag dörren till lägenheten och sa "HEMMA!". "I vardagsrummet" svarade min pappa. Jag drog av mig mina leriga fotbollsskor och tog några steg och var sedan framme i vardagsrummet som satt ihop med köket. I den fula men ack så bekväma soffan satt min pappa och en kvinna jag trodde att jag aldrig sett förut. "Vem är det?" sa jag spydigt för att visa hur oförstående jag var. Hon var blond och blåögd som jag men ändå var det något bekant med henne. "Shayna Danielle Tonia Chantavoine" han avbröt sig själv och tittade sorgset ner i sitt knä när han uttalade mitt fullständiga namn (medan jag själv grimaserade när han sa mitt andra andranamn, jag gillade det inte, låter som tonfisk ju) för att sedan växla blicken mellan kvinnan och mig. "Detta är din mor". sa han snabbt och jag blängde på honom några sekunder för att sedan rusa in till mitt rum. Jag plockade snabbt och smidigt upp min mobil och ringde Elise. "Shayna?" svarade hon med en orolig ton på sin röst. "Elise?". "Ja". Min röst sprack och jag sa förtvivlat "Kan jag sova hos dig inatt?"

___________________________

Så då var det första kapitlet ute och jag är inte alls nöjd men det får duga tog flera timmar att skriva. En helt vanlig morgon och förmiddag i Shaynas liv förutom i slutet :)  Vet att det är jätte tråkigt nu i början men vi får se hur det blir sen... Hoppas att ni gillar det :)

KOMMENTERA!!